Alla mina odlingar

Agneta Magnussons frösamling, mest gråärt, alla lantsorter.

Ni har säkert också märkt att våra glömda lantsorter är på frammarsch. En som bidragit till genombrottet är Agneta Magnusson I Leksand. Inte minst med hennes nya bok ”Gråärter, rovor och den älskade kålroten”.

Medierna har tagit emot boken med öppna famnen, och jag blir inte förvånad om kockarna läser den från pärm till pärm. Kul om också fritidsodlarna gör det. Det handlar trots allt om att bevara den odlade mångfalden. Och som bonus få läckerheter på matbordet.

 
Agneta Magnusson vid marknadsbordet på Skansen, där hon arbetat i många år. Bordet fullt med hennes hemodlade frön.

Fakta och frökärlek

Jag har stött på Agneta från Leksand i många odlarsammanhang. Varje gång har hon varit laddad med massor av hemodlade frön som hon delat med sig av, som en äkta frömissionär.

Boken bygger på hennes egna provoodlingar hemma i Leksand. Men också på envis forskning om lantsorternas bakgrund. Att hitta en uråldlrig ärta är en sak, men utan historia är det meningslöst att bevara den. Agneta säger att hon skrivit boken i glädje och allvar. Och just så är boken: mycket fakta och lika mycket frökärlek.

Lokföraren på Tradera

Agneta odlar långa rader av gråärt hemma i trädgården i Leksand. Inte bara för att hon är ålderman i föreningen Sesams ärtskrå utan också för att hon är övertygad om att de har en framtid i våra trädgårdar och på matbordet, och hon vill bidra till det.


Gråärtan ´Sollerö´ är bland de godaste ärter som Agneta smakat.

Gråärt odlades förr på åkern. De är högväxande, blommorna är purpurröda och ärterna är ofta bruna och vackert marmorerade. Alla gråärter är anspråkslösa, särskilt ´Rättviksärt´, som Agneta beskriver som extremt lättodlad.

Till gruppen gråärt räknar hon gråsockerärt. Det är en gråärt vars baljor är söta och saftiga som sockerärt. ´Lokförare Bergströms sockerärt´ med jättestora (15-20 cm) baljor är en sådan. Förra året blev sorten föremål för en hysteriskt utbrott bland landets fritidsodlare. Alla jagade utsäde. Till slut steg priset på Tradera till 80 kronor per ärta. Årets budgivning har precis börjat. ´Märta´ heter en annan gråsockerärt. Henne gillar jag. Rankorna dinglar av små citrongula baljor. 

 
Älskade korova

Majrovor känner de flesta till, men knappast skålrovor, rundrovor och långrovor. Och ändå är rovor en av våra äldsta kulturväxter. En älskad sådan, att döma av det här citatet:


Korovor 1910 i Västanvik i Dalarna. Leksands lokalhistoriska arkviv.

”En välmående man kunde stundom på söndagen pråla med 4 sådana rätter på sitt bord, nämligen råa rofvor, stekta rofvor, kokta rofvor och rotmos.” (Lars Levander, Övre Dalarnas bondekultur 3, 1957)

Bland långrovorna ryms den vita, storväxta och avlånga korovan. För att få avnjuta en sån skolkade jag själv från skolan och cyklade halvmilen till byn Kallax där den odlades.

Det var en glad överraskning för mig att läsa att de frön till korova som jag fick 1999 av en farbror i Höljes efter ett upprop i tidningen Land, där jag var reporter då, hålls i odling och bevaras bevaras av såväl förening Sesam som Nordiska Genbanken. Nu under namnet ´Korova från nordvästra Värmland´.´.

 

 
Alla svedjerovor är olika

Om svedjerovor skriver Agneta: ”Maken till lättodlade, snabba och friska rovor finns inte”. De kom till Sverige med finnarna under 1600-talet som odlade dem på svedjemark i svenska finmarken. Sedan dröjde det inte länge förrän bönderna runt om upptäckte att det var en robust och rikgivande rova och började odla den.

Finnmarkens svedjerovor.

Svedjerovorna är plattrunda och större delen av rovan växer ovan jord. Typiskt för dem är att alla rovor är olika, som du ser på bilden till vänster. Det är ett tecken på att det rör sig om om en gammal sort med stor genetisk bredd.

För småskaliga odlare är det en fördel eftersom de inte mognar samtidigt utan allt eftersom under en längre tid. Enligt Agneta behöver man knappt gallra, eftersom rovorna puffar upp varandra. Något att testa.


Vit och gul kålrot

Kålroten är den tredje köksväxten Agneta berättar om. Den har levt kvar in i modern tid, men mångfalden är okänd. I synnerhet i Dalarna finns en rad sorter kvar. Varje by odlade alltid en vit- och en gulköttig sort. Vissa höll på den vita, andra på den gula. Ungefär som med potatis. Jag deltog i en smakprovning med både gamla och nya sorter. Den som vann överlägset var ´Gammal Svensk’. en vit, mild kålrot.

´Baggens´var förr en omtyckt gulköttig lantsort i Bjursåstrakten,

Själv satsar jag i år på en gul, ´Baggens´ . Planen är att odla den och sedan spara ett par rötter för att ta frön året därpå. Sedan kan jag frossa i Valamos klosters kålrotspott, vars recept finns i boken.

Så här: Skär tunna skivor av kålrot, lägg i en ugnsform, salta och krydda med basilika. Täck med smetana och grädda cirka 3 timmar i 140 grader. Mums!

Agneta ger många fler användbara recept i boken, både historiska och moderna. Ärtbröd och ärthummus har framtiden för sig, är mitt tips. Boken innehåller också råd om både odling och fröodling samt information om var utsäde går att få tag på.

Agnetas bok är utgiven på eget förlag. Den säljs av Bokus https://www.bokus.com/bok/9789163969270/graarter-rovor-och-den-alskade-kalroten/

 Categories : Baljväxter, frö, Fröodling, kultursorter, Lantsorter, Odlare, udda köksväxter  Kommentarer inaktiverade för Agneta med alla gråärter, rovor och kålrötter

Jag ärvde klumprotssjukan av  föregående kolonist och har kämpat med den i 16 år. Den är köksträdgårdens värsta farsot, angriper kålväxter så att det inte längre går att odla dem, och den är så gott som kronisk.
Nu tyckte jag det var uppdatera min kunskap, inte minst när det gäller de resistenta sorterna, som blir allt fler. Är de lösningen på problemet?

Vad är klumprotssjuka ?

Majrovans rötter har utsatts för ett generalangrepp. Hela rotsytstemet har deformerats till en klump och ett par löshängande ”korvar”. 

Även om vi talar om sporer så är klumprotssjuka (Plasmodiophora brassicae) inte en svamp utan en s k protist, det vill säga en jordbunden, encellig organism som lever inne i värdväxtens rötter. Sjukdomen är ett växande problem i Europa, inte minst i vårt land. Eftersom vi tidigt odlade stora mängder kålrot och rovor fick vi en tidig etablering i Sverige. Det har bidragit till den  stora spridningen.

Sporerna angriper rötterna vilka missbildas. När det är som värst är hela roten deformerad, som majrovans rot på bilden ovan. I lindrigare fall hänger en eller några mindre svulster i rötterna. Det missbildade rotsystemet kan inte ta upp vatten och näring, vilket leder till att plantan slutar växa och blir förkrympt.   

Hur vet jag om jorden är smittad?

Det första tecknet brukar vara att plantorna slokar i juli månad när solen gassar.  Det beror på att rötterna blivit så deformerade att de inte längre tar upp vatten. På kvällen reser de på sig igen. Men nästa dag är det samma visa igen, och värre blir det dag för dag. 

När du ser att kålplantor vissnar i solen tar du upp ett par plantor och inspekterar roten.  Om den är  mer eller mindre deformerad kan du vara säker på att orsaken är klumprotssjuka. I det läget är det bäst att skörda omgående. Ser grönsakerna fräscha ut ska du givetvis äta dem. De är inte på något sätt giftiga.

Du kan också lämna in ett jordprov för att få veta om jorden är smittad.  Men för en fritidsodlare är det en onödig utgift. Du får klara besked bara genom att inspektera plantor och rötter. 

Grönkål angrips inte så ofta.

Vilka växter smittas?

Alla växter i den korsblommiga växtfamiljen kan angripas, både vilda och odlade. Värst drabbas kål: vitkål, rödkål, blomkål, savojkål, broccoli, brysselkål, och spetskål. Asiatiska kålblad, som mizunakål och pakchoi, är extremt mottagliga. 

Märkligt nog klarar sig grönkålen hyfsat, ofta angrips den inte alls. Svartkål är betydligt mer mottaglig.

Rotfrukter i kålsläktet, som majrova, kålrot, rädisa, daikonrättika och kålrabbi angrips också. Samma gäller ogräs i den korsblommiga familjen, till exempel åkersenap, penningört och lomma. De är också värdväxter för sporerna och göder dem. 

Hur smittar sjukdomen?

Smittan sprids uteslutande med jorden. Blåser det hårt kan lite jord förstås förflytta sig, men knappast mer än några få meter.  Jord kan också följa med maskiner och redskap eller eller med plantor odlad i smittad jord. Det behövs inte mycket jord för att sprida smitta; ett gram infekterad jord kan innehålla fler hundra miljoner sporer. 

Även den perfekta odlaren och perfekta jorden kan drabbas av klumprotssjuka. Men jordar med lågt pH-värde är mer mottagliga. Temperaturer mellan 18 och 22 grader är optimala för smittspridning medan temperaturer över 30 grader bromsar spridningen. Torra somrar bromsas också spridningen, men det gäller bara om du inte vattnar. 

I koloniområden finns risk  att smittan sprids mellan lotterna. På bilden Lilla Rinkebys förening (som är smittfri, tack och lov). 

Vanligast är sjukdomen i koloniområden, eftersom vi där odlar så tätt inpå varandra att vi praktiskt taget byter smittämnen med varandra. Den värsta smittohärden är den gemensamma komposten. Den borde bannlysas! Märkligt nog kan även en kolonitäppa som är hårt angripen av sjukdomen ha friska plättar. 

Hur länge överleva sporerna i jorden?

Enligt forskaren Ann-Marie Hammarsten tar det ”snudd på 20 år”  innan jorden blir frisk. Men även därefter kan det finnas enstaka smittade fläckar kvar. Men då får du inte odla några kålväxter under de åren. Det gäller också att hålla någorlunda rent från korsblommiga ogräs. Som du förstår innebär det här att det i praktiken är nästan omöjligt att bli kvitt sjukdomen.

I Södra Sverige finns det jordar där det alltid finns lite sporer. Men mängden är så liten att smittan bara slår till enstaka år, till exempel om växterna blir stressade av extremt mycket regn eller andra stressfaktorer. 

Funkar resistenta sorter?

Ja, de fungerar, men inte till hundra procent. Egentligen är ordet ”resistent” felvalt, eftersom angrepp förekommer. Men det används inom forskningen så jag gör det också, även om uttrycket ”toleranta”, som används i vissa länder, är bättre. 

Flera engelska fröfirmor säljer några resistenta sorter. Det är smidigt att beställa på nätet.

Enligt forskaren Ann-Charlotte Wallenhammar, expert på klumprotssjuka, förekommer mindre angrepp även vid sådd av resistenta sorter. Men de är så små att skörden ändå blir hygglig. När det är som värst kan angreppen vara uppemot 30 procent, berättar hon. Men det är ovanligt. 

Problemet är att det finns tre raser av sporerna, 1, 2 , 3. De resistenta sorterna är resistenta mot ras 1 och 3, vilka i och för sig är det vanligaste, även inom grönsaksodling. Sedan är frågan hur länge resistensen håller i sig. I Tyskland har man sett ecken på att resistensen avtar med åren.

Observera att odling med resistenta sorter inte innebär att jorden blir frisk. Tvärtom hålls sporerna vid liv och uppförökas,  om än i mer långsam takt.  Alla resistenta sorter är hybrider, men de är inte genmanipulerade. De är betydligt dyrare än vanliga kålfrön. Det mest ekonomiska är därför att förkultivera.  

Hittills finns resistenta sorter av följande: vitkål, rödkål, savojkål, brysselkål, blomkål, broccoli, kinakål och pak choi. Svårast att hitta är pak choi-frön.

Rädisor i murarbalja. fylld med frisk jord och kompost.

Min taktik 2019

Som jag skrev i inledningen är min kolonilott drabbad. Säsongen 2019 ser mina planer ut så här: Jag ska testa resistenta sorter av broccoli, blomkål och pak choi.

Grönkål fortsätter jag att odla massor av, den angrips inte hos mig.  Tyvärr kan jag inte säga samma om svartkål. Önskar det fanns resistenta sorter av den. Vitkål, vanlig rödkål, brysselkål och savojkål kan jag leva utan. 

Asiatiska kålblad, daikonrättika, spetskål och rädisor odlar jag i frisk jord i tunnelväxthus eller i murarbaljor, en sådan som du ser på fotot nedan. Tack och lov har jag ett par friska bäddar. De reserverar jag för röd spetskål ´Kalibos´, som jag inte kan vara utan, samt svartkål.


 I en murarbalja med frisk jord odlar jag kinesisk grönkål m fl asiatiska blad.

Eftersom de resistenta hybriderna göder sporerna vill jag inte så för mycket av dem. Jag vill ju att sporerna ska minska i antal.  Dessutom föredrar jag frön som är öppenpollinerade, dvs att jag kan ta frö från dem.  Det kan jag inte göra från hybrider. 

Var finns de resistenta sorterna?

Det är tyvärr svårt att få tag på frön i Sverige. Jag har sett att Klostra http://www.klostra.se  säljer en vitkålssort.  Syngenta www.syngenta.se säljer bara till grossister inom yrkesodlingen. Semenco http://www.semenco.se säljer några sorter till fritidsodlare, men i storpack. Nu har vi inte fått alla frökataloger för nästa år, där kan det finnas resistenta sorter. Utvecklingen går snabbt framåt, så det är bara en tidsfråga. 

Enklast är att beställa från engelska fröfirmor. De flesta stora fröföretagen har ofta en kollektion och de har en lätt tillgänglig nätförsäljning.  Här är de: 

Dobies http:// www.dobies.co.uk,

DT Brown Seeds http://www.dtbrownseeds.co.uk

Kings Seeds www.kingsseeds.com

Marshalls  www.marshalls-seeds.co.uk

Mr  Fothergills www.mr-fothergills.co.uk

Sutton Seed www.suttons.co.uk 

Unwins http://www.unwins.co.uk/

Superviktiga råd

Växtföljden är extremt viktig. Det bör gå minst fyra eller ännu hellre sex år innan du odlar kålväxter på samma plats. Eftersom halveringstiden är tre och ett halvt år hinner antalet sporer minska betydligt under den tiden.

Bekämpningsmedel saknas,  även kemiska. Du har att välja mellan att inte odla kål under några år eller kanske att nöja dig med grönkål. Om du absolut vill odla andra kålväxter återstår de resistenta sorterna. Ytterligare ett alternativ är att odla i behållare, till exempel murbaljor, med frisk jord.  

Redskap av alla slag sprider smitta. Skura dem rena i hett vatten och med såpa.  Bojkotta gemensamma komposter i koloniområden. Om någon av odlarna har smittan så får ni det snart allihop om ni komposterar tillsammans. 

Förkultivera kålplantor. Då kommer växten snabbt igång och hinner växa till sig innan den blir angripna. 

Kompostera inte smittade plantor utan släng dem i hushållssoporna eller bränn dem. Visserligen är det bara roten som är angripen, men ofta finns smittad jord på bladverken. Låt för all del inte plantorna stå kvar i jorden över vintern. Då kommer svulsterna att ruttna och miljarder sporer sprids i din trädgård. Nej, ta upp växten så tidigt som möjligt. 

Mizunakålen blev hårt angripen redan i plantkrukan, som inte vara rengjord utan inehåll smittad jord. 

Plastkrukor som du haft smittad jord i, om än bara ett gram, måste diskas, gärna i diskmaskin. Om du driver upp kålplantor i odiskade plantor blir det full fart på sporerna och rotsystemet kan se ut som på bilden ovan. 

Högt pH förebygger till en del. Men kalka inte om du redan har ett hyggligt pH. En porös jord rik på mikroorganismer står emot angrepp bättre.  Sporerna är stresskänsliga, så det lönar sig att bygga upp en bra och näringsrik jord. 



 Categories : Asiatiska kålblad, Grönsaker, Jord, kål, klumprotssjuka, Sådd, växtskydd  Kommentarer inaktiverade för Hopp för klumprotssjuka?

 

´Purple Peach´ får full pott, vacker och produktiv och smakrik.

Jag är varken chilinörd eller chiliexpert, men smått galen i chili ändå. Att odla, äta och fröodla chili. Så här följer en presentation av mina darlingar samt några viktiga fröodlartips. Och det bästa – recept på Ems röda thaicurry, hämtat från hennes mammas kök i södra Thailand.

Jag brukar odla ett tiotal chilisorter varje sommar, hälften nya, hälften trotjänare. Gärna med medelhetta eller knappt det. Av årets chilisorter var det tre som trillade direkt ner i det hjärterum jag har för grönsakssorter.

En av dem var ´Purple Peach´ (Capsicum chinensis) med kulformade och blanka frukter i nyanser från persikogult och grönt till purpur och svart. Min kära svärdotter hade med sig en praktfull planta till Stockholm Urban Garden show. Folk kunde verkligen inte hålla fingrarna i styr, och jag förstår dem. Men när plantan kom hem var den nästan tömd på kulor. Hoppas de har vett att så nya kulor.

´Purple Peach´ är en habanerosläkting, inte så het som traditionell habanero med samma utsökta smak. Jag  ger den full pott för både tidighet och för avkastning. Och extra plus för att den fortfarande frodas på balkongen idag den 1 oktober. Hetta 15 000-30 000 scoville.

 

Chilipeppar Scotch Bonnet, Jamaicas stolthet.

Den skotska hatten

Vid ett av vinterns fröpopup bytte jag mig till ett handvikt kuvert med frön till ´Scotch Bonnet´ (Capsicum chinensis), även den en habanerosläkting. Sådde fröna i februari, och det blev en glad överraskning. Frukterna är superheta, fruktiga men till skillnad från habanerosläktingen lite söta. Antar att det är därför den dyrkas i det karibiska köket, inte minst på Jamaica. Sötman är precis vad de heta, tropiska såserna behöver. På nätet hittar du massor av recept på scotch bonnet-sauce.

Scotch bonnet är riktigt het, 100 000-350 000 scoville. Jag tillåter mig därför att noga peta bort både frön och hinnor. Plantorna blir inte särskilt höga, hos mig ca 60 cm, men utbredda och täta. När jag lyfter på grönskan hänger mössorna tätt intill varandra under bladverket. Frukternaa är stora (4 cm) och köttiga, så det blir många såser.

Så var det namnet. Det har sorten förstås fått efter den pösiga skotska mössa som är obligatorisk till kilten.

 

´Thai Prik Kee Noo`, en av de bästa thaisorterna.

Heta råttlortar från Thailand

Thai Prik Kee Noo.Det finns ett 80-tal thailändska chilisorter. Eftersom ingen hittills lyckats kartlägga dem ska jag inte heller försöka.  Nöjer mig med att konstatera att den jag odlar nu och som Em identifierat som ´Thai Prik Kee Noo (Capsicum frutescens) är förträfflig och kommer att återkomma på balkongen. Den här typen av chili med små röda frukter kallas ibland bird chili, eftersom fåglarna anses sprida fröna, eller ännu värre, råttlort. Typiskt för sorten är att frukterna är uppåtväxande.

Jag odlar dem i 12-litershinkar och de ger oändligt mycket.   Em kommer varje vecka och plockar några nävar, och det är lika mycket kvar när hon går. Tropiska sorter är sällan en succé i Sverige, men här har vi ett undantag. Nattkylan, nu 3-7 grader, verkar inte vara något större bekymmer. Eftersom solen lyser på dagarna fortsätter frukterna att mogna.

Thailändarna använder frukterna när de lagar curry (se recept nedan), röda och gröna tillsammans. De äts även färska. Ems pappa tuggar i sig dem som tillbehör till maten. Djävulskt hett. Nja, inte  riktigt. Snarare medelhet med lite råge. Scoville 70 000. Plantan blir 90 cm hög, buskig och stadig.

 

Capsicum baccatum.
I mitten tre ´Aji amarillo´, som jag fick vänta länge på.

Amarillo provocerar

Aji Amarillo (Capsicum baccatum) har gäckat och provocerat mig i sommar. Jag gav plantorna bästa solfläcken på gården och planterade dem i rymliga odlingssäckar, diameter 35 cm, höjd 25, och detta i superbra jord, spetsad med kompostmylla. Och visst växte det, och snart dinglade plantan av gröna frukter, ca 10 cm långa, som liknar grova pekfingrar.

Men sedan hände banne mig ingenting.  Så för två veckors sedasn åkte krukan upp till ett vindsfönster. Och nu ni hände det grejer. Frukterna satte igång att gulna för att sedan bli brandkårsröda och orangea. Så av tre plantor räknar jag med att få tillräckligt mycket frukter för att göra det där makaslösa chilipulvret,  cuswueno, som chilinördarna lovprisar. Jag räknar till och med att ha frön till våren och då ska jag så dem igen. Kanske mognar de tidigare om hettan inte är så outhärdlig som i somras.

Amarillo är stammar från Peru, där den är känd åtminstone sedan inkatiden. Där användes den gärna till skaldjur och fisk, men även i salsa och andra såsar liksom hackad färsk. Frukterna är både aromatiska och friska i smaken, med en styrka på 30 000-40 000 scoville. Observera att det är en bamseplanta. Min största planta var 160 cm hög, en odlarvän rapporterar att hans blev 200 cm hög. Växtstöd anbefalles.

Basgarderoben

Sedan några år har jag en basgarderob med chilisorter som återkommer år efter år och alltid är användbara. Hit hör en gul trio. De första två är ´Hot Lemon´ (Capsicum chinense) och ´Habanero Lemon´ (Capsicum chinense. Att de smakar citron är nys, men de har absolut en härligt fruktig smak. ´Hot Lemon´ är medelhet och knappt det, ca 20 000 scoville.  ´Habanero Lemon är hetare, 200 000-300 000 scoville. Skulle inte drömma om att använda dem utan att pilla bort alla frön och hinnor.

Sedan har vi ´Trinidad perfume´ (Capsicum chinense), mer orange än gul, som rymmer de allra förnämsta aromer som chili kan frambringa men som nästan ingen hetta alls, cirka 100-500 scoville.  Löjligt lite.

Alla tre är lättodlade, ger alltid mycket frukt på balkongen eller gården. Skulle förstås önska att Trinidad Perfume gav mer. Men plantan är liten och då blir det inte heller några kanonskördar. Borde nog ha fler av den och kanske testa i tunnelväxthus.

 

Frukter från en och samma planta av ´Buena Mulata´.

Målaren som räddade ´Buena Mulata´

Varje chilisort är värd att få sin historia berättad. Särskilt som många av dem är ett arv  från tidigare generationer och kulturer. Ta bara amarillon som jag nämnde tidigare och som i Peru älskats och odlats sedan inkaindianernas tid.

Ibland lever skärvor av historien, som den om ´Buena Mulata´(Capsicum annuum), en sort som bara skänkt mig glädje. Att vi kan odla den än i dag är Horace Pippins förtjänst. Horace levde 1888-1946 och var en berömd afroamerikansk konstnär. Han var den förste afroamerikan som i sin konst skildrade sociala orättvisor men också vardagen för en svart arbetarfamilj, lördagsbadet på köksgolvet, söndagsfrukosten …

Vid sidan av konsten hade han en annan passion, sin trädgård och chili. Men han odlade bara frukter som var vackra och smakrika. Att ´Buena Mulata´ uppfyllde kraven är givet. Frukternas färgskala är unik: först violett, men också purpur som aubergin, sedan laxrosa, orange, senapsgult eller brunt och till slut klarrött. Tänk dig alla dessa färger på en och samma planta och dessutom mörka stjälkar och mörkt bladverk!

1944 skänkte Horace Pippin frön till sin odlarvän, en man som råkade vara morfar till William Woys Weaver. Han i sin tur är en ikon när det gäller bevarande av gamla kökssorter och har skrivit underbara böcker om kulturarvssorter. (Heirloom vegetable gardening är en av dem.) När morfar avled ärvde William frösamlingen. På 70-talet började han själv odla Pippins sorter. Den första sensationen var ´African Fish´, med vitmarmorerade frukter. Tack vare William finns sorten nu i handeln. Nästa sensation var ´Buena Mulata´, som William beskriver som en regnbåge i smak och färg och en ”massive producer”.

William Woys Weaver har försökt att nysta i sortens tidigare historia, men inte fått napp. Hade kanske Horace Pippins mor- och farföräldrar med sig frön från Afrika när de fraktades till Amerika som slavar? undrar han förstås och fortsätter att nysta i historien. Jag väntar tålmodigt på resultatet och väntar samtididigt otåligt på att någon svensk fröfirma ska ta sig an fröna.

 

Ems röda curry

Em äter curryrätter nästan varje dag precis som de flesta thailändare. Hon lagar till en laddning som brukar räcka en vecka. Receptet är samma som hennes mamma använder där hemma i södra Thailand. 

Du kan använda alla chilisorter, både röda och gröna frukter. Men låt inte de gröna dominera. Du som gillar hetta kan ta 15 frukter, du som är försiktig nöjer dig kanske med tre, råder Em, som själv behöver 30 för att vara nöjd.  Till skillnad från Em tar jag alltid bort frön och hinnor. Fast det där avgör du bäst själv. 

Här följer Ems recept:

1 röd paprika

4 vitlöksklyftor (hackade)

2 stora rödlökar

2-3 cm färsk gurkmeja (hackad) eller 1/2 tsk gurkmeja i pulverform.

2 hela citrongräs (tunt skivade)

2-3 cm galangarot (hackad).

1 tsk salt

2 msk vatten

Lägg allt i en skål och mixa i 3-5 minuter eller tills alla ingredienser fått samma konsistents. Då är din durry färdig. Den håller en månad i kylen och kan även frysas.  Om du har grädde eller kokosmjölk i blir curryn gul och mildare.

Fröodla chili

  • Chilipeppar är självbefruktare. Det betyder att blomman är tvåkönad och befruktas av eget pollen. Men ibland hinner insekterna dit innan pollineringen skett och då uppstår korsningar.
  • Det finns flera arter av chilipeppar och de korsar sig med varandra. Undantag för arten Capsicum pubescens, dvs rocotopeppar. Men inte nog med det, olika sorter inom en art kan också korsa si
  • För att undvika oönskade korsningar håller proffsen ett säkerhetsavstånd på upp till 30 meter mellan plantorna. Men enklast är att bara odla en sort i taget. En sort i växthuset, en på altanen osv.
  • Ett mer omständligt men säkert alternativ är att trä en påse av till exempel fiberväv över blomman innan den slagit ut. Då kommer inte insekterna åt och du kan vara säker på att få sortrena frön.
  • Bäst är att främst skörda de första mogna frukterna, eftersom frön från sista frukterna har lägre grobarhet, cirka 60 procent. Mogna frukter är röda-
  • Omogna frön är vita och flyter upp till ytan om du lägger dem i vatten. Mogna frön är ljusgula och sjunker till botten. Även mogna frön måste få torka ett par veckar innan du paketerar dem i påse.

 Categories : balkong, chilipeppar, frö, Grönsaker, Krukodling, Recept  Kommentarer inaktiverade för Min chili och Ems curry
Susan Meyerink, grannskapsodlare i Amsterdam, i kvarterets hemsnickrade växthus.

Hit letar sig solen i gryningen, en perfekt frukostplats för grannarna på Valentijnkade i de indiska kvarteren i Amsterdam.

Jag traskade runt i de indiska kvarteren i Amsterdam i hopp om att hitta kolonilotter när en herre stack ett färgglatt flygblad i min hand. Det var en karta över open tuinen – öppna trädgårdar – i just den här stadsdelen.

Nästa dag tvingar jag upp mig i ottan för att hinna kolla trädgårdarna innan solen omöjliggör fotografering och innan hemresan. Kartan blir min guide. Jag hittar inga kolonilotter nu heller, men en värld av permaträdgårdar och små, kärleksfulla täppor skapade av nyfrälsta odlare . En del bakom lås och bom (klättrar med mitt gamla liv som insats för att få se en skymt av dem). Andra trädgård är öppna eller åtminstone möjliga att kika på från andra sidan staketet.

 

Det var här jag träffade Susan Meyerink i ottan. Hon förberedde sig inför eftermiddagens Öppen trädgård. Nr 7 på kartan nedan.

I en av de öppna trädgårdarna dyker en sprallig och morgonpigg tjej upp. Hon heter Susan Meyerink  och berättar att odlingen startade som gerillaodling men att de 20 odlarna nu har ett brukaravtal med kommunen, precis som vi har i till exempel Stockholm. Täppan är frodig och överfull av välväxta grönsaker.

Fullfjädrad permaträdgård

Gångstigen går genom dungar av buskar och träd men också genom solbelysta gläntor. Nr 8 på kartan.

Efter fem minuters snack har Susan och jag rätt bra koll på varandra. Hon ber mig följa med henne in på sin bakgård på Valentijnkade, en gata med  rader av trista hyreshuslängor.  Vilken upplevelse att  in i en grönskande storstadsoas med solbelysta gläntor, slingrande gångar och åldrade träd.  Mäktigt och minst sagt otippat. Den morgonen kommer jag att bära med mig hela livet.

-Vi har försökt skapa en permaträdgård, säger Susan. Och visst är det det en permaträdgård. Den finaste perma jag sett. Tanken är att den, precis som andra permaträdgårdar, ska vara både ätlig,  hållbar och njutbar.

Trädgården servar inte bara de boende utan också skolan st rax intill. Här går barn med särskilda behov. De har fri tillgång till trädgården. Här leker de och här lär de sig mer om naturen.

Hyresgästerna odlar i baljor och små odlingsrutor. Både kryddörter och grönsaker.

Den långsmala gården är ca 500 kvadratmeter stor. Susan berättar att det en gång i tiden fanns ett stadsbruk med hönseri här.  När hyreshusen runt om byggdes var platsen igenvuxen och gudsförgäten. Tills för fem år sedan.

Trädgårdens vackraste växt är vinhallonen, som sedan ger klarröda bär.

Vinhallon, valnöt och kvitten

Det var då ett par av hyresgästerna började drömma trädgårdsdrömmar. Sakta men säkert mejslade de fram en permaträdgård ur den igenväxta platsen. Grova träd sparades, meningslöst sly och aggressivt ogräs slaktades, bärbuskar och fruktträd lades till.

Valnötsträdet ger frukt.

Även annorlunda fruktträd och bärbuskar, som kvitten, valnöt och vinhallon planterades. Den senare busken är Susans favorit. Både för att den alltid är vacker och för de ”absolut klarröda bären”. Undrar varför inte busken blir lika vacker i Sverige.  Någon som vet? Alla träd och buskar fungerar förstås inte i hela Sverige. Mycket kunskap om det finns i Skogsträdgårdsbloggen https://skogsträdgården.stjärnsund.nu

Philipp Weiss, som ligger bakom bloggen, har nyligen gett ut boken Skogsträdgården tillsammans med Annevi Sjöberg. Jag har inte hunnit läsa den men skulle bli förvånad om den inte innehåller massor av information om detta.  https://www.bokus.com/bok/9789163932502/skogstradgarden-odla-atbart-overallt/

Nybörjarodlingar

Allt eftersom grannarnas odlingsintresse växte anlades små odlingsrutor med grönsaker, och krukor och tunnor fylldes med örter.  Grönsakerna tillhör inte de mest välväxta, men vem har sagt att nybörjare ska odla grönsaker på proffsnivå? Plantor drivs upp i växthuset, som de byggt av kasserat virke och fönster från en loppis.

Här driver grannarna upp plantor till trädgård. Växthuset byggde de av gamla fönster och kasserat virke och plast.

-Trädgården är inte särskilt produktiv, säger hon. Men vi lär oss mer och mer, och  mitt mål är att under en månad vara självförsörjande på allt som trädgården ger. Den är inte heller arbetsfri. Jag lägger ner mycket jobb på att hitta växter som är konkurrenskraftiga, inte tar över och inte dukar under.

Susan, som är socialarbetare, var nybörjare när hon flyttade hit.  Nu är hon både lycklig och besatt:

– Trädgården ger mig ro i sinnet, det är viktigast. Sedan mår jag bra av att ha fötterna i jorden, säger hon och borrar ner fötterna i den torra jorden.

Frukostplats

Längst in på tomten finns två fallfärdiga byggnader kvar från hönseriets tid. Och här finns tre hönor,  och på väggen det mest överbefolkade insektshotell jag sett. Önskar att jag hade en bråkdel så många gäster på mitt insektshotell.

– Det är hit solens första strålar hittar och det är här grannarna käkar frukost, berättar Susan. Och ler stort, för på andra sidan stiger kommer hennes fru med en frukostbricka.

-Nu förstår du hur bra vi har det, säger hon och sätter sig med näsan mot morgonsolen och ett surrande insektshotell i ryggen.

Jag är ingen expert på permakultur. Men när jag lämnar Susan och hennes gård reflekterar jag ändå över att jag sett så få lyckade permaträdgårdar i vårt land. Kanske är det så här vi borde jobba, utgå från ett stycke vildmark och mejsla fram en permakulturträdgård.

 

Har du vägarna förbi Amsterdam och vill kolla trädgårdar kan du ta hjälp av den här kartan. Men räkna inte med några tjusiga villaträdgårdar. Här i de indiska kvarteren hittar du framför allt små köksträdgårdar och permaträdgårdar. Men också en och annan gatstump där de boende anlagt rabatter i asfalten. Det finns inga kontaktuppgifter på kartan men du hittar  täpporna med hjälp av kartan. Flera av dem finns på Facebook.

 

 

 

 

 

 

 Categories : Amsterdam, Nederländerna, permakultur, trädgård  Kommentarer inaktiverade för Den finaste permaträdgård jag sett

Ett 500 kvm stora grönsaksodlingar på baksidan, som det kunde se ut på 30-talet.

Om jag bara hade ett par frön av en utrotningshotad bondböna så vet jag vem jag skulle utse som fröräddare.  Hon heter Karin Sjöholm, bor i ett 30-talshus i Sollentuna. Huset sticker ut med sin ljust turkosa färg. Kikar du över häcken upptäcker du något ännu mer spektakulärt. Här saknas gräsmattor! Jag tvivlar på att det finns fler villaträdgårdar i Stockholm som är så uppodlade. Vore underbart i så fall.   

En liten slåtteräng

Innanför häcken på framsidan har  Karin och maken Olle anlagt en en äkta slåtteräng och  med ett åldrat äppelträd i mitten. Baksidan är mer än dubbelt så stor. Här traskar jag mellan rader av grönsaksbäddar, kryddörter, bärbuskar, komposter, ett hobbyväxthus och gedigna växtstöd av armeringsjärn för allt som klänger och klättrar.  Jorden är mörkbrun och så trivsam att man vill hålla den i sina händer.

 

Är inte det här sinnebilden av paradiset, en blomsteräng med fruktträd och omgärdad av en tät häck?

 

Här slipper inga insekter in.

Olles smarta fröodlarhus

Jag har varit här vid olika årstider. I maj-juni är trädgården ett under av ordning, raka rader av frodig, frisk grönska. Ett par månader senare svämmar frodigheten över bäddarna, och höga, snustorra fröplantor vinglar mot käppar som Karin bundit dem vid för att de inte ska trilla omkull på marken. Det är fröplantor av rödbeta, sallat, kålrot … 

För att underlätta fröodling av korspollinerade växter har Karins man Olle byggt ett fröodlingshus av träreglar och nät. Ingen risk för korspollinering här.

I den här trädgården odlas gamla sorter, sådana som kallas kulturarvssorter, ofta lokala svenska sorter. Eftersom de med få undantag inte säljs återstår att fröodla dem, vilket Karin gör. Många sorter är insamlade av POM (Programmet för odlad mångfald), andra har hon fått från Nordiska genbanken eller av medlemmar i Sesam. Det är en förening vars syfte är att rädda och bevara gamla köksväxter. Själv nöjer hon sig inte med att bevara dem, hon sprider dem också.

 

Svenska rötter och fransk pumpa till ett soppkok.

Odlade till husbehov

Karin växte upp på en 1700-talsgård i Sjugare, Leksand. Mamma odlade allt som gick att odla och fyllde källaren med konserverar, inläggningar, rotfrukter och potatis som räckte hela vintern. Hon behärskade  självhushållares alla knep, och Karin hängde på. Den kunskapen har hon förvaltat väl.

I köksträdgården har dalasorterna en särställning, bland dem Bjursås och Baggens kålrätter liksom potatislökarna Leksand och Siljansnäs och Lokförare Bergfälts jätteärt. Den senare är en sockerärt med bambsestora baljor.  Från pappas potatisland kommer sorten Blå mandel, en mjölig sort som familjen bakade ”tulltull” av. Det är ett bröd som bakas på potatis, kornmjöl, vete- och rågmjöl och kavlas ut till tunna kakor. ”Sega och jättegoda”, enligt Karin. Gourmetpotatisen Leksanks vit, odlar Karin också.

De gamla frösorterna finns sällan att köpa. Karin fröodlar dem och är numera självförsörjande på frön.

 

Karin framför sina regnbågsfrön vid trädgårdsmässan i Älvsjö

Karins regnbågsfrön

Jag lärde känna Karin för många år sedan i Sesams monter på trädgårdsmässan, där hon varje år brukar dela med sig av frön och kunskap. För ett par år sedan dök hon upp i montern med stora kassar fulla med fröpåsar i olika färger. ”Det är regnbågsfrön”, sa hon, hängde upp dem på väggen som en gardin och sa ”varsågod” till glada mässbesökare.

Varenda påse innehöll dyrgripar i form av frön till lantsorter från hela Sverige. Juveler som kokbönan Signe, en böna som gourmetkockar utsett till den godaste kokbönan, eller Klint Karins kålrot från Hälsingland och Mor Alidas tobak, en av de äldsta svenska tobakssorter som är vid liv. De hade också chans på Mor Kristins kokbönor, som i smak och utseende kan tävla med italienarnas borlottoböna.

 

’Mor Kristins kokbönor’ kommer från en gammal änka i skogen i ett torp i Kisatrakten i Östergötland på 1800-talet.

 

Dags att skörda sallatsfrön. Sallat tillhör de som inte korsar sig.

När fröna rasslar ner i Ikeakassen

Jag har själv odlat frön nästan lika länge som jag odlat grönsaker. Men jag har aldrig varit vare sig skicklig och noggrann. Men om passionen griper tag i  mig brukar ordningssinnet kvickna till.

Så blev det med fröodlingen. Och det är Karins förtjänst. Inte bara för att hennes entusiasm smittade. Hon fick mig också att tänka rationellt, att bara odla en sort per säsong men i gengäld odla mycket av den sorten. Då har jag frön för eget bruk i några år och kan även dela med mig av frön.

Numera finns inget som går upp mot den jublande känsla jag när jag skakar fröställningarna och hör hur skönt det rasslar när fröna ramlar  ner i Ikeakassen.

.


Sen höst i Edsviks köksträdgård. Karin har skördat alla bönor och ärtor och tagit hand aom alt som ska varfa utsäde til nästa år. Majrovor, morötter och rovor ska få övervintra och ge frön nästa år.

Rankspenat är en flerårig spenat.

Rovor och rankspenat

De senaste åren har Karin också ägnat sig åt att återskapa Edsviks slotts köksträdgård som den som det såg ut i slutet unfrt 1700-talet. Växterna är också historiska. Vilket betyder att det är kålrötter och rovor på längden och tvären och allt annat som odlades vid den tiden. Även fleråriga grönsaker, som den perenna rankspenaten. Den är magnifik.  Även i slottsträdgården fröodlar Karin.

I år har Karin bestämt sig för att hoppa av jobbet. Hon ersätts av  Tina Wickman, en annan passionerad fröodlare. Tina har trädgårdsmästarutbildning och har dessutom gått i skola hos Karin. Räkna med att ett besök i trädgården (alltid öppen), som ligger i Sollentuna, blir lika givande nästa år.

 

http://www.edsvik.se/kokstradgard
’Morfars aster’, som Karin sått vid Edsviks slott. Den är enfärgad och blommar hela sommaren. Sägs att den odlades hos någons morfar i Skåne. Ålder okänd, men något liknande har inte skådats på en herrans massa år. Den är Karins favorit bland ettåringarna, numera också min.

 

Karins frösamling.

Karins fröodlartips

ODLA BARA EN SORT av varje växt. Det minskar problem med korspollineringar. Men kolla att grannarna inte odlar samma sort, i så fall kommer  dina och grannens plantor att korsa sig.  Odla mycket av varje sort. Då räcker fröna i flera år. De flesta växters frön håller dessbättre i några år. Undantag för palsternacka och lökväxter. Redan år två har de tappat kraft.

STARTA gärna med ärter eftersom de inte korsar sig. Sallat är enkelt också, korsar sig ytterst sälan.

HÅLL  AVSTÅNDET. Vill du ha stora fröplantor som ger mycket frön måste du ha näringsrik jord och ett stort plantavstånd.

SKÖRDA I OMGÅNGAR! Väntar du för länge är risken stor att mogna frön hinner falla ner på marken och bli förstörda.

STAGA UPP! En planta med fröställningar är tung och lägger sig ofta. Fröna trillar av och ruttnar. Bind därför upp växten vid växtstöd eller käppar

SESAMS FRÖODLINGSBOK,  ”Frö för framtiden”,  är bra. Beställ på www.foreningensesam.se

 Categories : frö, Grönsaker, Odlad mångfald, trädgård  Kommentarer inaktiverade för Möt min fröodlarguru Karin!

Nu tycker ni kanske att jag fått Plantagen på hjärnan. Det har jag också.  Jag kan inte komma över att Plantagen uppvisar en sådan arrogans mot oss odlare/kunder. Jag tänker förstås på fröpåsarna med de vilseledande, felaktiga, stolliga såråden som jag skrivit om tidigare.

 

Så inte chilipeppar Dorset Naga Black utomhus. Nej så inomhus i januari-februari. Samma gäller aubergin.

2016, 2017, 2018

Det var 2016 som jag klagade första gången. Då framförde jag det muntligt i butik och fick det tröstande svaret att de var medvetna om problemet och skulle byta ut leverantör.

Men våren 2017  var det lika illa. Samma påsar, samma galna texter. Jag tog bilder på påsarna och bloggade om det. Det blev en del skriverier och Plantagen svarade att de skulle byta ut påsarna.

Hösten 2017 hade ingen hänt. I början av februari i år svängde jag förbi två Plantagenbutiker i Stockholm, Farsta och Bergianska. Det är ju dags att så chili, tomat mm. Jag trodde inte det var sant. Visst har de bytt text på några påsar, men mängder av påsar har fortfarande felaktiga/obegripliga såråd. Hur är det ens möjligt? Var finns respekten för odlaren, var finns etiken?

Några dagar sedan ringde Plånboken på P1 och ville höra vad jag hade att säga om fröpåsarna. Faktiskt en hel del, sa jag. Klockan 10.05 i dag sänds programmet.

Sallatstexten är den bästa hittills, även om vi inte har riktigt kläm på vad såbädd är. Lavendel ska förodlas. Helst köldbehandlas också. Butternut bör också förodlas, eftersom den om den ska hinna ge frukter.

 

Långböna kan inte odlas i Sverige. Basilika går däremot jättebra, men förodla, dvs om du inte bor vid Sveriges sydspets.

Snuvade på skörd och pengar

Fortfarande är texterna så illa skrivna att nybörjare är mer eller mindre chanslösa om de följer dem. Risken är stor att de förlorar skörden och pengarna. Inte bara pengar för frön, utan också för krukor och jord.

I värsta fall ger de upp odlarambitionerna. Gör inte det – det finns många företag som säljer bra och intressanta frön och som dessutom ger korrekta såråd!

Även en driven odlare kan luras. Till exempel att så långböna, som inte går att odla i Sverige. Enda infon som ges på påsen är att den är ”temperaturkänslig”.

 

 

Det här är en busktomat, vilket inte framgår.

Frisera tomaterna hejvilt

Fortfarande får vi  inte veta om det är en busktomat eller en hög tomat. På några påsar står det ”beskärs regelbundet”. En anställd förklarade generat att det betyder att tomaten är högväxande och ska tjyvas, dvs att skotten som kommer mellan stam och gren ska knipsas bort. Men visst låter det snarare som att vi ska gå loss med sekatören och frisera lite hejvilt.

Eller vad säger ni om att så  purjolök på friland? Eller att purjon inte bör växa bredvid ”lök och/eller vitlök”. Hittade för resten purjopåsar med en annan text (ett exempel på att några texter har ändrats). Fortfarande ska purjon sås på friland, men nu får vi också följande goda råd: ”För en bred biologisk balans så morötter, kål, selleri och  jordgubbar bredvid purjolök”. Det blir  trångt i den pallkragen!

 

Så inte purjolök på friland utan förodla inomhus i februari eller mars.

Skyddad såbädd, vad är det?

Det knepigaste i texterna är också terminologin. När det  handlar om var vi ska så används begreppen ”skyddad såbädd”, ”såbädd”, ”drivbänk”. Jag har försökt lista ut vad de menar, men det lyckas inte alltid. Ja, drivbänk vet jag förstås. Men hur många gör det, och framför allt – hur många fritidsodlare har drivbänk?

Jag  fattar inte – vi har vedertagna begrepp, antingen sår vi på friland eller så förkultiverar (förodlar) vi  inomhus. Hur svårt kan det vara? I ärlighetens namn måste jag väl säga att jag hittade en påse där de använde uttrycket ”friland”, vilket å andra sidan gör det ännu knepigare att förstå vad som då menas med skyddad såbädd eller såbädd?

 

Svartkål är värdelös som salladsväxt inomhus året om.

Dags att anmäla Plantagen!

Jag hoppas innerligt att jag slipper skriva om Plantagens påsar en gång till.  Men för säkerhets skull kommer jag att göra en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden, ARN. Enligt svensk konsumentlagstiftning har vi rätt att få bruksanvisningar som ger korrekt information om hur varan ska användas. Det får vi inte på de här eländiga påsarna.

Vill ni veta vad Plantagen har att säga till sitt försvar lyssna på Plånboken på P1 kl idag onsdag kl 10.05. Jag intervjuas liksom företrädare för Plantagen.

 

 

 

 Categories : frö, plantagen, Sådd, Trädgårdsbranschen  Kommentarer inaktiverade för Jag är förbannat less på Plantagens fröpåsar!

Här väntar Arvid otållilgt på att bönorna ska mogna så att de kan användas till utsäde.

Aldrig har  jag  längtat så efter en böna. En vackert gulbrun emigrantböna, odlad för 130 år sedan i Skåne, räddad av Arvid Cullenberg i Maine. Nu i tryggt förvar hos Nordiska genbanken.

Hela hösten väntade jag på bönorna som Arvid lovat att skicka, och på avstånd följde jag hans odlarmödor. Först såg det lysande ut och bönodlingen var en succé. Sedan slog kölden till i Chesterville där han bor, och jag fick oroväckande mejl om att bönorna kanske inte skulle hinna mogna, vilket är en förutsättning för att de ska kunna användas som utsäde.

Vilken obeskrivlig glädje när paketet från Chestrville kom. Det  innehöll två påsar med ett hekto bönor i vardera. Arvid skrev:

”Jag har tänkt att Nordiska genbanken ska få den ena påsen och att du ska få den andra så att du laga baked beans och smaka.”

Det visade sig vara en ljust kolafärgad böna med mjuka, rundade former och med ett vitt öga omgivet av en mörk ring. Det är en böna av samma typ som vi kallar bruna bönor efter maträtten med samma namn, men ljusare. Så fulländat vackra var de att det tog ett par veckor innan jag kunde skiljas från dem. Att äta upp en enda böna var otänkbart.

Jag skickade ena påsen till Nordiska genbanken, den andra till Föreningen Sesams ålderman. En liten påse snodde jag åt mig själv. Någon gång måste jag  få smaka baked beans av Cullenbergs emigrantböna. Men då ska jag odla dem själv.

Gården i Södåkra, Skåne, byggdes på 1860-talet av Anders Kullenberg, som var snickare liksom sonen Arvid. Här odlades bönorna.

Femte generationen

Arvid är den femte generationen Cullenberg som odlat och hållit liv i den gamla svenskbönan. I hembyn Södåkra i Skåne är den sedan länge glömd och försvunnen.

Först var det farfarsfarfar Anders Kullenberg (1840-1918) som odlade bönorna hemma på gården i Södåkra.

1890 emigrerade Arvids farfarsfar, det vill säga Anders son, till USA. Han hette också Arvid och var bara i 20-årsåldern.  I kofferten hade han bönor som far och mor varit kloka nog att skicka med honom. Han bosatte sig i Attleboro i Massachusetts, där han snart var både snickare och bönodlare.

Den som tog vid efter honom var farfar Arvid Burton, som också bodde  i delstaten Massachusetts. 1972 var det dags för pappa Robert, som flyttat till Farmington i Maine,  att ta över ansvaret för bönorna.  Arvid kommer mycket väl ihåg det och skriver:

”Jag var tolv år när pappa fick ett ett kilo bönor av farfar.  Jag minns när vi första gången sådde dem vid vårt familjejordbruk på Holley Road i Farmington i Maine, där jag växte upp med 12 syskon. Jag tyckte att det var mycket märkvärdigt att vi sådde bönor som från början kom ända från Sverige. Än i dag älskar jag att tänka på bönans historia”

De smakade yummi!

Han berättar att mamma alltid lagade baked beans av bönorna. Hon gjorde det på traditionellt vis med bönor, melass, vinäger. Familjens 13 barn var förtjusta:

”Det smakade yummi. När vi satt till bords och njöt av bönorna första gången kommer jag ihåg att mamma påminde oss barn om hur  mycket arbete som låg bakom  bönorna, att odla och bevara dem.”

Det blev trots allt en fin skörd sommaren 2017. Här är det dags att tröska bönorna.

Arvid tog över ansvaret

Åren gick och pappa Roger blev gammal och orkade inte längre odla svenskbönorna. När Arvid hälsade på honom för 15 år sedan upptäckte han en glasburk bönor fanns kvar och bad att få ta över odlingen:

”Min pappa blev glad men tvivlade samtidigt på att det var liv i bönorna, eftersom de inte odlats på flera år. Men jag testade. Första gången jag sådde dem fick jag bara några få plantor och totalt 57 bönor. Men nu fyller jag en 20 liters hink till tre fjärdedelar.  Och baked beans är fortfarande favoriträtten, men det ska vara Swedish beans, de är mjukare och godare än andra bönor. Nedan får du Arvids recept på baked beans.

När jag fick korn på bönan

Hur fick jag då kontakt med familjen Cullenberg? undrar du kanske. Jo, det började för 20 år sedan när jag för tidningen Lands räkning var i Maine för att ragga emigrantfrön. Jag hade förstått att det var ett ”hett” område och att svenskättlingarna ömt vårdade det svenska kulturarvet. Så varför inte också när det gällde frön? Dessutom var det mer logiskt att emigranterna tog med sig grönsaksfrön än äppelfrön, som vid sådd inte ger samma sort.

Björnjägaren Hartley Jepsson med sina svenskbönor innan de reste hem till Sverige med mig år 2000.

Jag fick napp i byn Stockholm utanför samhället New Sweden (ja, orterna heter så). Där hittade jag 82-årige björnjägaren Hartley Jepson. Han var lycksalig över att bönorna skulle få komma hem till Old Sweden. Så lycklig att han med hög röst och tårar i ögonen sjöng ”Du store gud”.

Med käppens hjälp tog han sig till förrådet över gården. Där stod en glasburk med ett par deciliter bönor . Mer om detta kan du läsa på Nordiska genbankens hemsida  http://www.nordgen.org/skand/bjornjagarens-bonor-har-hittat-hem/

När jag ändå var i Maine besökte jag en skola där eleverna hade fröodling och bevarande av gamla sorter på schemat – kan ni tänka er! I somras slog det mig att det var dags att ta en kontakt igen. Tänk om de fått nys om andra emigrantbönor från Sverige!

Och ta mig tusan, efter ett par veckor kom ett mejl, där jag uppmanades att ta kontakt med en man som hette Arvid Cullenberg i Chesterville, Maine. Det gjorde jag, varpå Arvid rullade upp hela den fantastiska  historien om släktens älskade böna. När jag frågar Arvid om hans barn kommer att bli den sjätte generationen som odlar bönan svarar han:

”Nu är mina tre barn för unga, men jag hoppas och tror att de tar över ansvaret. För säkerhets skull har jag delat ut frön till mina många syskon, som också odlar dem.

Sedan har vi en betryggande backup vid Nordiska genbanken i Sverige,  kunde jag ha tillagt.

 

Arvid Cullenbergs baked beans

3 koppar bönor

1/3 kopp melass (eller vanlig sirap eller lönnsirap)

1/3 kopp vinäger

1/2  kopp tomatpasta

Bacon eller fläsk enligt önskemål .

1 hackad lök

3 krossde vitlöklyftor

Vatten, salt, peppar

  1. Skölj bönorna och blötlägg dem över natten. Täck med så mycket vatten att vattnet står 10 cm cm över bönorna.
  2. Koka i samma vatten tills bönorna börjar mjuknat något.
  3. Stek strimlor av bacon eller skivor av fäsk. Fräs också lök och vitlök.
  4. Bönor, melass, vinäger, tomatpasta, lök, vitlök, bacon/fläsk blandas tilsammans med kokvattnet hälls nu över i en gryta eller en ugnsform. Salta och peppra efter behov. Poängen är att allt nu ska koka under lock på svag värme i ett par timmar. Samma om du ugnsbakar med folie över formen.
  5. När vattnet sugits upp av bönorna är det klart. Nu är bönorna riktigt mjuka och har fått sin karakteristiska sötsura smak och det är dags för kalas hos Cullenbergarna.

 

 

 

 

 Categories : Bönor, frö, kultursorter, Odlad mångfald  Kommentarer inaktiverade för Cullenbergs emigrantböna har äntligen kommit hem
 Categories : Grönsaker, Höstodling, kål, Odla året om, vinterodling  Kommentarer inaktiverade för Glöm inte Sockertopp och ’Kalibos’!

Det går absolut inte att så aubergin ute på sommaren.

Med risk för att vara tjatig – det handlar om Plantagen igen. Närmare bestämt om att Plantagen fortsätter att nonchalera kundens rätt att få korrekt information på fröpåsarna.

Vad hjälps det att du lägger ut 37 kr för en fröpåse om du sedan tar död på vartenda frö genom att följa de vettlösa odlingsråden på påsen?

Låt säga att du är nybörjare: Hur ska du veta hur tomatfrön ska hanteras om du inte får veta om sorten är hög eller en låg busksort? Och vad blir det av en auberginodling som startar utomhus på sommaren när den i själva verket ska sås inomhus februari-mars? Eller vad händer om du sår långböna i trädgården. Ingenting! Den kräver varmväxthus, vilket inte framgår av påsen.

Och hur många svenskar har en drivbänk, vilket Plantagen utgår från, eller förstår vad den skyddad såbädd är? Jag vet det inte själv.

Våren 2016 vid fröhyllorna

Det började våren 2016 när jag botaniserade bland fröerna på Plantagen. Jag behövde bara kika på en påse för att inse att något var galet. Tittade på fler och blev sannerligen brydd. Hur var sådana såanvisningar ens möjliga? Jag pratade med en man som jobbade i butiken. Han sa att de var medvetna om att påsarna inte fungerade, men att de skulle bytas ut säsongen 2017. Inte klokt att de ens hamnat i hyllorna, tänkte jag surt.

Var de skrivna för ett annat klimat, kanske polskt? undradejag. Där odlar de ju ofta i drivbänk.  Och översättningen – kanske gjord av Google translate eller annat översättningsprogram? Det var i alla fall solklart att ingen skriv- och odlingskunnig översättare varit inblandad. Antagligen för dyrt för riskkapitalbolaget Ratos, som numera äger Plantagen.

Långbönan kräver uppvärmt växthus.

Våren 2017 – samma fröpåsar

Våren 2017 besökte jag Plantagen vid Bergianska trädgården i Stockholm och i Farsta och kikade på frön. Jag trodde verkligen inte mina ögon. De hade struntat i att byta ut texterna.

I maj skrev jag ett blogginlägg om Plantagens vissna grönsaksplantor men också om deras galna fröpåsar. http://odla.eu/1788-2/ 

Det i sin tur resulterade i flera tidningsartiklar. I en av dem gör Plantagens marknadschef Lena Gross en pudel och lovar att texten på påsarna ska bytas ut. Finemang!   https://www.aftonbladet.se/hushem/a/zpKy9/plantagens-fropasar-far-kritik-av-tradgardsprofil

Samma påsar hösten 2017

Sent i höst kilade jag in till Plantagen, senast för tre dagar sedan, för att köpa tulpanlökar. Självklart  kollade jag fröväggen. Först blev jag glad över att de fortfarande inte plockat bort alla fröpåsar. Vi blir ju allt fler som odlar nästan hela året. Bra där allså! Men när jag vände på påsarna fick jag en smärre chock. Exakt samma galna odlingsråd som  våren 2016 och våren 2017.

Vilket annat företag fortsätter att med berått mod och år efter år sprida felaktiga information, trots att det innebär att kunder slänger pengarna i sjön och dessutom misslyckas med sina odlingar, vilket de fröstås skyller på sig själv? Nej, det är höjden av arrogans. Verkligen!

Vad säger lagen?

Nu var det läge att kolla lagboken, alltså marknadsföringslagen. Enligt den är det säljaren skyldig att ge behövling skötselinformation samt de anvisningar som behövs för att varan ska kunna användas. I paragraf 10 står det så här:

”En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt”

Läs sista meningen! Stämmer rätt bra, eller hur? Än har konsumentverket aldrig prövat fröpåsars texter mot marknadsföringslagen. Det är dags nu, dvs att Plantagens påsar anmäls och prövas.  Plantagen är ingen litet sketet postlådeföretag, utan Sveriges största trädgårdskedja med 124 butiker i Sverige, Norge och Finland.

 

 Categories : frö, plantagen  Kommentarer inaktiverade för Det handlar om Plantagens arrogans
 Categories : balkong, chilipeppar, Höstodling, Odlingstunnel, skörd, Tomat  Kommentarer inaktiverade för Tomaterna ger inte upp så lätt