Alla mina odlingar

Susan Meyerink, grannskapsodlare i Amsterdam, i kvarterets hemsnickrade växthus.
Hit letar sig solen i gryningen, en perfekt frukostplats för grannarna på Valentijnkade i de indiska kvarteren i Amsterdam.

Jag traskade runt i de indiska kvarteren i Amsterdam i hopp om att hitta kolonilotter när en herre stack ett färgglatt flygblad i min hand. Det var en karta över open tuinen – öppna trädgårdar – i just den här stadsdelen.

Nästa dag tvingar jag upp mig i ottan för att hinna kolla trädgårdarna innan solen omöjliggör fotografering och innan hemresan. Kartan blir min guide. Jag hittar inga kolonilotter nu heller, men en värld av permaträdgårdar och små, kärleksfulla täppor skapade av nyfrälsta odlare . En del bakom lås och bom (klättrar med mitt gamla liv som insats för att få se en skymt av dem). Andra trädgård är öppna eller åtminstone möjliga att kika på från andra sidan staketet.

 

Det var här jag träffade Susan Meyerink i ottan. Hon förberedde sig inför eftermiddagens Öppen trädgård. Nr 7 på kartan nedan.

I en av de öppna trädgårdarna dyker en sprallig och morgonpigg tjej upp. Hon heter Susan Meyerink  och berättar att odlingen startade som gerillaodling men att de 20 odlarna nu har ett brukaravtal med kommunen, precis som vi har i till exempel Stockholm. Täppan är frodig och överfull av välväxta grönsaker.

Fullfjädrad permaträdgård
Gångstigen går genom dungar av buskar och träd men också genom solbelysta gläntor. Nr 8 på kartan.

Efter fem minuters snack har Susan och jag rätt bra koll på varandra. Hon ber mig följa med henne in på sin bakgård på Valentijnkade, en gata med  rader av trista hyreshuslängor.  Vilken upplevelse att  in i en grönskande storstadsoas med solbelysta gläntor, slingrande gångar och åldrade träd.  Mäktigt och minst sagt otippat. Den morgonen kommer jag att bära med mig hela livet.

-Vi har försökt skapa en permaträdgård, säger Susan. Och visst är det det en permaträdgård. Den finaste perma jag sett. Tanken är att den, precis som andra permaträdgårdar, ska vara både ätlig,  hållbar och njutbar.

Trädgården servar inte bara de boende utan också skolan st rax intill. Här går barn med särskilda behov. De har fri tillgång till trädgården. Här leker de och här lär de sig mer om naturen.

Hyresgästerna odlar i baljor och små odlingsrutor. Både kryddörter och grönsaker.

Den långsmala gården är ca 500 kvadratmeter stor. Susan berättar att det en gång i tiden fanns ett stadsbruk med hönseri här.  När hyreshusen runt om byggdes var platsen igenvuxen och gudsförgäten. Tills för fem år sedan.

Trädgårdens vackraste växt är vinhallonen, som sedan ger klarröda bär.
Vinhallon, valnöt och kvitten

Det var då ett par av hyresgästerna började drömma trädgårdsdrömmar. Sakta men säkert mejslade de fram en permaträdgård ur den igenväxta platsen. Grova träd sparades, meningslöst sly och aggressivt ogräs slaktades, bärbuskar och fruktträd lades till.

Valnötsträdet ger frukt.

Även annorlunda fruktträd och bärbuskar, som kvitten, valnöt och vinhallon planterades. Den senare busken är Susans favorit. Både för att den alltid är vacker och för de ”absolut klarröda bären”. Undrar varför inte busken blir lika vacker i Sverige.  Någon som vet? Alla träd och buskar fungerar förstås inte i hela Sverige. Mycket kunskap om det finns i Skogsträdgårdsbloggen https://skogsträdgården.stjärnsund.nu

Philipp Weiss, som ligger bakom bloggen, har nyligen gett ut boken Skogsträdgården tillsammans med Annevi Sjöberg. Jag har inte hunnit läsa den men skulle bli förvånad om den inte innehåller massor av information om detta.  https://www.bokus.com/bok/9789163932502/skogstradgarden-odla-atbart-overallt/

Nybörjarodlingar

Allt eftersom grannarnas odlingsintresse växte anlades små odlingsrutor med grönsaker, och krukor och tunnor fylldes med örter.  Grönsakerna tillhör inte de mest välväxta, men vem har sagt att nybörjare ska odla grönsaker på proffsnivå? Plantor drivs upp i växthuset, som de byggt av kasserat virke och fönster från en loppis.

Här driver grannarna upp plantor till trädgård. Växthuset byggde de av gamla fönster och kasserat virke och plast.

-Trädgården är inte särskilt produktiv, säger hon. Men vi lär oss mer och mer, och  mitt mål är att under en månad vara självförsörjande på allt som trädgården ger. Den är inte heller arbetsfri. Jag lägger ner mycket jobb på att hitta växter som är konkurrenskraftiga, inte tar över och inte dukar under.

Susan, som är socialarbetare, var nybörjare när hon flyttade hit.  Nu är hon både lycklig och besatt:

– Trädgården ger mig ro i sinnet, det är viktigast. Sedan mår jag bra av att ha fötterna i jorden, säger hon och borrar ner fötterna i den torra jorden.

Frukostplats

Längst in på tomten finns två fallfärdiga byggnader kvar från hönseriets tid. Och här finns tre hönor,  och på väggen det mest överbefolkade insektshotell jag sett. Önskar att jag hade en bråkdel så många gäster på mitt insektshotell.

– Det är hit solens första strålar hittar och det är här grannarna käkar frukost, berättar Susan. Och ler stort, för på andra sidan stiger kommer hennes fru med en frukostbricka.

-Nu förstår du hur bra vi har det, säger hon och sätter sig med näsan mot morgonsolen och ett surrande insektshotell i ryggen.

Jag är ingen expert på permakultur. Men när jag lämnar Susan och hennes gård reflekterar jag ändå över att jag sett så få lyckade permaträdgårdar i vårt land. Kanske är det så här vi borde jobba, utgå från ett stycke vildmark och mejsla fram en permakulturträdgård.

 

Har du vägarna förbi Amsterdam och vill kolla trädgårdar kan du ta hjälp av den här kartan. Men räkna inte med några tjusiga villaträdgårdar. Här i de indiska kvarteren hittar du framför allt små köksträdgårdar och permaträdgårdar. Men också en och annan gatstump där de boende anlagt rabatter i asfalten. Det finns inga kontaktuppgifter på kartan men du hittar  täpporna med hjälp av kartan. Flera av dem finns på Facebook.

 

 

 

 

 

 

Categories : Amsterdam, Nederländerna, permakultur, trädgård
Kommentarer inaktiverade för Den finaste permaträdgård jag sett
Ett 500 kvm stora grönsaksodlingar på baksidan, som det kunde se ut på 30-talet.

Om jag bara hade ett par frön av en utrotningshotad bondböna så vet jag vem jag skulle utse som fröräddare.  Hon heter Karin Sjöholm, bor i ett 30-talshus i Sollentuna. Huset sticker ut med sin ljust turkosa färg. Kikar du över häcken upptäcker du något ännu mer spektakulärt. Här saknas gräsmattor! Jag tvivlar på att det finns fler villaträdgårdar i Stockholm som är så uppodlade. Vore underbart i så fall.   

En liten slåtteräng

Innanför häcken på framsidan har  Karin och maken Olle anlagt en en äkta slåtteräng och  med ett åldrat äppelträd i mitten. Baksidan är mer än dubbelt så stor. Här traskar jag mellan rader av grönsaksbäddar, kryddörter, bärbuskar, komposter, ett hobbyväxthus och gedigna växtstöd av armeringsjärn för allt som klänger och klättrar.  Jorden är mörkbrun och så trivsam att man vill hålla den i sina händer.

 

Är inte det här sinnebilden av paradiset, en blomsteräng med fruktträd och omgärdad av en tät häck?

 

Här slipper inga insekter in.
Olles smarta fröodlarhus

Jag har varit här vid olika årstider. I maj-juni är trädgården ett under av ordning, raka rader av frodig, frisk grönska. Ett par månader senare svämmar frodigheten över bäddarna, och höga, snustorra fröplantor vinglar mot käppar som Karin bundit dem vid för att de inte ska trilla omkull på marken. Det är fröplantor av rödbeta, sallat, kålrot … 

För att underlätta fröodling av korspollinerade växter har Karins man Olle byggt ett fröodlingshus av träreglar och nät. Ingen risk för korspollinering här.

I den här trädgården odlas gamla sorter, sådana som kallas kulturarvssorter, ofta lokala svenska sorter. Eftersom de med få undantag inte säljs återstår att fröodla dem, vilket Karin gör. Många sorter är insamlade av POM (Programmet för odlad mångfald), andra har hon fått från Nordiska genbanken eller av medlemmar i Sesam. Det är en förening vars syfte är att rädda och bevara gamla köksväxter. Själv nöjer hon sig inte med att bevara dem, hon sprider dem också.

 

Svenska rötter och fransk pumpa till ett soppkok.
Odlade till husbehov

Karin växte upp på en 1700-talsgård i Sjugare, Leksand. Mamma odlade allt som gick att odla och fyllde källaren med konserverar, inläggningar, rotfrukter och potatis som räckte hela vintern. Hon behärskade  självhushållares alla knep, och Karin hängde på. Den kunskapen har hon förvaltat väl.

I köksträdgården har dalasorterna en särställning, bland dem Bjursås och Baggens kålrätter liksom potatislökarna Leksand och Siljansnäs och Lokförare Bergfälts jätteärt. Den senare är en sockerärt med bambsestora baljor.  Från pappas potatisland kommer sorten Blå mandel, en mjölig sort som familjen bakade ”tulltull” av. Det är ett bröd som bakas på potatis, kornmjöl, vete- och rågmjöl och kavlas ut till tunna kakor. ”Sega och jättegoda”, enligt Karin. Gourmetpotatisen Leksanks vit, odlar Karin också.

De gamla frösorterna finns sällan att köpa. Karin fröodlar dem och är numera självförsörjande på frön.

 

Karin framför sina regnbågsfrön vid trädgårdsmässan i Älvsjö
Karins regnbågsfrön

Jag lärde känna Karin för många år sedan i Sesams monter på trädgårdsmässan, där hon varje år brukar dela med sig av frön och kunskap. För ett par år sedan dök hon upp i montern med stora kassar fulla med fröpåsar i olika färger. ”Det är regnbågsfrön”, sa hon, hängde upp dem på väggen som en gardin och sa ”varsågod” till glada mässbesökare.

Varenda påse innehöll dyrgripar i form av frön till lantsorter från hela Sverige. Juveler som kokbönan Signe, en böna som gourmetkockar utsett till den godaste kokbönan, eller Klint Karins kålrot från Hälsingland och Mor Alidas tobak, en av de äldsta svenska tobakssorter som är vid liv. De hade också chans på Mor Kristins kokbönor, som i smak och utseende kan tävla med italienarnas borlottoböna.

 

‘Mor Kristins kokbönor’ kommer från en gammal änka i skogen i ett torp i Kisatrakten i Östergötland på 1800-talet.

 

Dags att skörda sallatsfrön. Sallat tillhör de som inte korsar sig.
När fröna rasslar ner i Ikeakassen

Jag har själv odlat frön nästan lika länge som jag odlat grönsaker. Men jag har aldrig varit vare sig skicklig och noggrann. Men om passionen griper tag i  mig brukar ordningssinnet kvickna till.

Så blev det med fröodlingen. Och det är Karins förtjänst. Inte bara för att hennes entusiasm smittade. Hon fick mig också att tänka rationellt, att bara odla en sort per säsong men i gengäld odla mycket av den sorten. Då har jag frön för eget bruk i några år och kan även dela med mig av frön.

Numera finns inget som går upp mot den jublande känsla jag när jag skakar fröställningarna och hör hur skönt det rasslar när fröna ramlar  ner i Ikeakassen.

.


Sen höst i Edsviks köksträdgård. Karin har skördat alla bönor och ärtor och tagit hand aom alt som ska varfa utsäde til nästa år. Majrovor, morötter och rovor ska få övervintra och ge frön nästa år.

Rankspenat är en flerårig spenat.
Rovor och rankspenat

De senaste åren har Karin också ägnat sig åt att återskapa Edsviks slotts köksträdgård som den som det såg ut i slutet unfrt 1700-talet. Växterna är också historiska. Vilket betyder att det är kålrötter och rovor på längden och tvären och allt annat som odlades vid den tiden. Även fleråriga grönsaker, som den perenna rankspenaten. Den är magnifik.  Även i slottsträdgården fröodlar Karin.

I år har Karin bestämt sig för att hoppa av jobbet. Hon ersätts av  Tina Wickman, en annan passionerad fröodlare. Tina har trädgårdsmästarutbildning och har dessutom gått i skola hos Karin. Räkna med att ett besök i trädgården (alltid öppen), som ligger i Sollentuna, blir lika givande nästa år.

 

http://www.edsvik.se/kokstradgard
‘Morfars aster’, som Karin sått vid Edsviks slott. Den är enfärgad och blommar hela sommaren. Sägs att den odlades hos någons morfar i Skåne. Ålder okänd, men något liknande har inte skådats på en herrans massa år. Den är Karins favorit bland ettåringarna, numera också min.

 

Karins frösamling.
Karins fröodlartips

ODLA BARA EN SORT av varje växt. Det minskar problem med korspollineringar. Men kolla att grannarna inte odlar samma sort, i så fall kommer  dina och grannens plantor att korsa sig.  Odla mycket av varje sort. Då räcker fröna i flera år. De flesta växters frön håller dessbättre i några år. Undantag för palsternacka och lökväxter. Redan år två har de tappat kraft.

STARTA gärna med ärter eftersom de inte korsar sig. Sallat är enkelt också, korsar sig ytterst sälan.

HÅLL  AVSTÅNDET. Vill du ha stora fröplantor som ger mycket frön måste du ha näringsrik jord och ett stort plantavstånd.

SKÖRDA I OMGÅNGAR! Väntar du för länge är risken stor att mogna frön hinner falla ner på marken och bli förstörda.

STAGA UPP! En planta med fröställningar är tung och lägger sig ofta. Fröna trillar av och ruttnar. Bind därför upp växten vid växtstöd eller käppar

SESAMS FRÖODLINGSBOK,  ”Frö för framtiden”,  är bra. Beställ på www.foreningensesam.se

Categories : frö, Grönsaker, Odlad mångfald, trädgård
Kommentarer inaktiverade för Möt min fröodlarguru Karin!

Nu tycker ni kanske att jag fått Plantagen på hjärnan. Det har jag också.  Jag kan inte komma över att Plantagen uppvisar en sådan arrogans mot oss odlare/kunder. Jag tänker förstås på fröpåsarna med de vilseledande, felaktiga, stolliga såråden som jag skrivit om tidigare.

 

Så inte chilipeppar Dorset Naga Black utomhus. Nej så inomhus i januari-februari. Samma gäller aubergin.
2016, 2017, 2018

Det var 2016 som jag klagade första gången. Då framförde jag det muntligt i butik och fick det tröstande svaret att de var medvetna om problemet och skulle byta ut leverantör.

Men våren 2017  var det lika illa. Samma påsar, samma galna texter. Jag tog bilder på påsarna och bloggade om det. Det blev en del skriverier och Plantagen svarade att de skulle byta ut påsarna.

Hösten 2017 hade ingen hänt. I början av februari i år svängde jag förbi två Plantagenbutiker i Stockholm, Farsta och Bergianska. Det är ju dags att så chili, tomat mm. Jag trodde inte det var sant. Visst har de bytt text på några påsar, men mängder av påsar har fortfarande felaktiga/obegripliga såråd. Hur är det ens möjligt? Var finns respekten för odlaren, var finns etiken?

Några dagar sedan ringde Plånboken på P1 och ville höra vad jag hade att säga om fröpåsarna. Faktiskt en hel del, sa jag. Klockan 10.05 i dag sänds programmet.

Sallatstexten är den bästa hittills, även om vi inte har riktigt kläm på vad såbädd är. Lavendel ska förodlas. Helst köldbehandlas också. Butternut bör också förodlas, eftersom den om den ska hinna ge frukter.

 

Långböna kan inte odlas i Sverige. Basilika går däremot jättebra, men förodla, dvs om du inte bor vid Sveriges sydspets.
Snuvade på skörd och pengar

Fortfarande är texterna så illa skrivna att nybörjare är mer eller mindre chanslösa om de följer dem. Risken är stor att de förlorar skörden och pengarna. Inte bara pengar för frön, utan också för krukor och jord.

I värsta fall ger de upp odlarambitionerna. Gör inte det – det finns många företag som säljer bra och intressanta frön och som dessutom ger korrekta såråd!

Även en driven odlare kan luras. Till exempel att så långböna, som inte går att odla i Sverige. Enda infon som ges på påsen är att den är ”temperaturkänslig”.

 

 

Det här är en busktomat, vilket inte framgår.
Frisera tomaterna hejvilt

Fortfarande får vi  inte veta om det är en busktomat eller en hög tomat. På några påsar står det ”beskärs regelbundet”. En anställd förklarade generat att det betyder att tomaten är högväxande och ska tjyvas, dvs att skotten som kommer mellan stam och gren ska knipsas bort. Men visst låter det snarare som att vi ska gå loss med sekatören och frisera lite hejvilt.

Eller vad säger ni om att så  purjolök på friland? Eller att purjon inte bör växa bredvid ”lök och/eller vitlök”. Hittade för resten purjopåsar med en annan text (ett exempel på att några texter har ändrats). Fortfarande ska purjon sås på friland, men nu får vi också följande goda råd: ”För en bred biologisk balans så morötter, kål, selleri och  jordgubbar bredvid purjolök”. Det blir  trångt i den pallkragen!

 

Så inte purjolök på friland utan förodla inomhus i februari eller mars.
Skyddad såbädd, vad är det?

Det knepigaste i texterna är också terminologin. När det  handlar om var vi ska så används begreppen ”skyddad såbädd”, ”såbädd”, ”drivbänk”. Jag har försökt lista ut vad de menar, men det lyckas inte alltid. Ja, drivbänk vet jag förstås. Men hur många gör det, och framför allt – hur många fritidsodlare har drivbänk?

Jag  fattar inte – vi har vedertagna begrepp, antingen sår vi på friland eller så förkultiverar (förodlar) vi  inomhus. Hur svårt kan det vara? I ärlighetens namn måste jag väl säga att jag hittade en påse där de använde uttrycket ”friland”, vilket å andra sidan gör det ännu knepigare att förstå vad som då menas med skyddad såbädd eller såbädd?

 

Svartkål är värdelös som salladsväxt inomhus året om.
Dags att anmäla Plantagen!

Jag hoppas innerligt att jag slipper skriva om Plantagens påsar en gång till.  Men för säkerhets skull kommer jag att göra en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden, ARN. Enligt svensk konsumentlagstiftning har vi rätt att få bruksanvisningar som ger korrekt information om hur varan ska användas. Det får vi inte på de här eländiga påsarna.

Vill ni veta vad Plantagen har att säga till sitt försvar lyssna på Plånboken på P1 kl idag onsdag kl 10.05. Jag intervjuas liksom företrädare för Plantagen.

 

 

 

Categories : frö, plantagen, Sådd, Trädgårdsbranschen
Kommentarer inaktiverade för Jag är förbannat less på Plantagens fröpåsar!
Här väntar Arvid otållilgt på att bönorna ska mogna så att de kan användas till utsäde.

Aldrig har  jag  längtat så efter en böna. En vackert gulbrun emigrantböna, odlad för 130 år sedan i Skåne, räddad av Arvid Cullenberg i Maine. Nu i tryggt förvar hos Nordiska genbanken.

Hela hösten väntade jag på bönorna som Arvid lovat att skicka, och på avstånd följde jag hans odlarmödor. Först såg det lysande ut och bönodlingen var en succé. Sedan slog kölden till i Chesterville där han bor, och jag fick oroväckande mejl om att bönorna kanske inte skulle hinna mogna, vilket är en förutsättning för att de ska kunna användas som utsäde.

Vilken obeskrivlig glädje när paketet från Chestrville kom. Det  innehöll två påsar med ett hekto bönor i vardera. Arvid skrev:

”Jag har tänkt att Nordiska genbanken ska få den ena påsen och att du ska få den andra så att du laga baked beans och smaka.”

Det visade sig vara en ljust kolafärgad böna med mjuka, rundade former och med ett vitt öga omgivet av en mörk ring. Det är en böna av samma typ som vi kallar bruna bönor efter maträtten med samma namn, men ljusare. Så fulländat vackra var de att det tog ett par veckor innan jag kunde skiljas från dem. Att äta upp en enda böna var otänkbart.

Jag skickade ena påsen till Nordiska genbanken, den andra till Föreningen Sesams ålderman. En liten påse snodde jag åt mig själv. Någon gång måste jag  få smaka baked beans av Cullenbergs emigrantböna. Men då ska jag odla dem själv.

Gården i Södåkra, Skåne, byggdes på 1860-talet av Anders Kullenberg, som var snickare liksom sonen Arvid. Här odlades bönorna.
Femte generationen

Arvid är den femte generationen Cullenberg som odlat och hållit liv i den gamla svenskbönan. I hembyn Södåkra i Skåne är den sedan länge glömd och försvunnen.

Först var det farfarsfarfar Anders Kullenberg (1840-1918) som odlade bönorna hemma på gården i Södåkra.

1890 emigrerade Arvids farfarsfar, det vill säga Anders son, till USA. Han hette också Arvid och var bara i 20-årsåldern.  I kofferten hade han bönor som far och mor varit kloka nog att skicka med honom. Han bosatte sig i Attleboro i Massachusetts, där han snart var både snickare och bönodlare.

Den som tog vid efter honom var farfar Arvid Burton, som också bodde  i delstaten Massachusetts. 1972 var det dags för pappa Robert, som flyttat till Farmington i Maine,  att ta över ansvaret för bönorna.  Arvid kommer mycket väl ihåg det och skriver:

”Jag var tolv år när pappa fick ett ett kilo bönor av farfar.  Jag minns när vi första gången sådde dem vid vårt familjejordbruk på Holley Road i Farmington i Maine, där jag växte upp med 12 syskon. Jag tyckte att det var mycket märkvärdigt att vi sådde bönor som från början kom ända från Sverige. Än i dag älskar jag att tänka på bönans historia”

De smakade yummi!

Han berättar att mamma alltid lagade baked beans av bönorna. Hon gjorde det på traditionellt vis med bönor, melass, vinäger. Familjens 13 barn var förtjusta:

”Det smakade yummi. När vi satt till bords och njöt av bönorna första gången kommer jag ihåg att mamma påminde oss barn om hur  mycket arbete som låg bakom  bönorna, att odla och bevara dem.”

Det blev trots allt en fin skörd sommaren 2017. Här är det dags att tröska bönorna.
Arvid tog över ansvaret

Åren gick och pappa Roger blev gammal och orkade inte längre odla svenskbönorna. När Arvid hälsade på honom för 15 år sedan upptäckte han en glasburk bönor fanns kvar och bad att få ta över odlingen:

”Min pappa blev glad men tvivlade samtidigt på att det var liv i bönorna, eftersom de inte odlats på flera år. Men jag testade. Första gången jag sådde dem fick jag bara några få plantor och totalt 57 bönor. Men nu fyller jag en 20 liters hink till tre fjärdedelar.  Och baked beans är fortfarande favoriträtten, men det ska vara Swedish beans, de är mjukare och godare än andra bönor. Nedan får du Arvids recept på baked beans.

När jag fick korn på bönan

Hur fick jag då kontakt med familjen Cullenberg? undrar du kanske. Jo, det började för 20 år sedan när jag för tidningen Lands räkning var i Maine för att ragga emigrantfrön. Jag hade förstått att det var ett ”hett” område och att svenskättlingarna ömt vårdade det svenska kulturarvet. Så varför inte också när det gällde frön? Dessutom var det mer logiskt att emigranterna tog med sig grönsaksfrön än äppelfrön, som vid sådd inte ger samma sort.

Björnjägaren Hartley Jepsson med sina svenskbönor innan de reste hem till Sverige med mig år 2000.

Jag fick napp i byn Stockholm utanför samhället New Sweden (ja, orterna heter så). Där hittade jag 82-årige björnjägaren Hartley Jepson. Han var lycksalig över att bönorna skulle få komma hem till Old Sweden. Så lycklig att han med hög röst och tårar i ögonen sjöng ”Du store gud”.

Med käppens hjälp tog han sig till förrådet över gården. Där stod en glasburk med ett par deciliter bönor . Mer om detta kan du läsa på Nordiska genbankens hemsida  http://www.nordgen.org/skand/bjornjagarens-bonor-har-hittat-hem/

När jag ändå var i Maine besökte jag en skola där eleverna hade fröodling och bevarande av gamla sorter på schemat – kan ni tänka er! I somras slog det mig att det var dags att ta en kontakt igen. Tänk om de fått nys om andra emigrantbönor från Sverige!

Och ta mig tusan, efter ett par veckor kom ett mejl, där jag uppmanades att ta kontakt med en man som hette Arvid Cullenberg i Chesterville, Maine. Det gjorde jag, varpå Arvid rullade upp hela den fantastiska  historien om släktens älskade böna. När jag frågar Arvid om hans barn kommer att bli den sjätte generationen som odlar bönan svarar han:

”Nu är mina tre barn för unga, men jag hoppas och tror att de tar över ansvaret. För säkerhets skull har jag delat ut frön till mina många syskon, som också odlar dem.

Sedan har vi en betryggande backup vid Nordiska genbanken i Sverige,  kunde jag ha tillagt.

 

Arvid Cullenbergs baked beans

3 koppar bönor

1/3 kopp melass (eller vanlig sirap eller lönnsirap)

1/3 kopp vinäger

1/2  kopp tomatpasta

Bacon eller fläsk enligt önskemål .

1 hackad lök

3 krossde vitlöklyftor

Vatten, salt, peppar

  1. Skölj bönorna och blötlägg dem över natten. Täck med så mycket vatten att vattnet står 10 cm cm över bönorna.
  2. Koka i samma vatten tills bönorna börjar mjuknat något.
  3. Stek strimlor av bacon eller skivor av fäsk. Fräs också lök och vitlök.
  4. Bönor, melass, vinäger, tomatpasta, lök, vitlök, bacon/fläsk blandas tilsammans med kokvattnet hälls nu över i en gryta eller en ugnsform. Salta och peppra efter behov. Poängen är att allt nu ska koka under lock på svag värme i ett par timmar. Samma om du ugnsbakar med folie över formen.
  5. När vattnet sugits upp av bönorna är det klart. Nu är bönorna riktigt mjuka och har fått sin karakteristiska sötsura smak och det är dags för kalas hos Cullenbergarna.

 

 

 

 

Categories : Bönor, frö, kultursorter, Odlad mångfald
Kommentarer inaktiverade för Cullenbergs emigrantböna har äntligen kommit hem
Categories : Grönsaker, Höstodling, kål, Odla året om, vinterodling
Kommentarer inaktiverade för Glöm inte Sockertopp och ‘Kalibos’!
Det går absolut inte att så aubergin ute på sommaren.

Med risk för att vara tjatig – det handlar om Plantagen igen. Närmare bestämt om att Plantagen fortsätter att nonchalera kundens rätt att få korrekt information på fröpåsarna.

Vad hjälps det att du lägger ut 37 kr för en fröpåse om du sedan tar död på vartenda frö genom att följa de vettlösa odlingsråden på påsen?

Låt säga att du är nybörjare: Hur ska du veta hur tomatfrön ska hanteras om du inte får veta om sorten är hög eller en låg busksort? Och vad blir det av en auberginodling som startar utomhus på sommaren när den i själva verket ska sås inomhus februari-mars? Eller vad händer om du sår långböna i trädgården. Ingenting! Den kräver varmväxthus, vilket inte framgår av påsen.

Och hur många svenskar har en drivbänk, vilket Plantagen utgår från, eller förstår vad den skyddad såbädd är? Jag vet det inte själv.

Våren 2016 vid fröhyllorna

Det började våren 2016 när jag botaniserade bland fröerna på Plantagen. Jag behövde bara kika på en påse för att inse att något var galet. Tittade på fler och blev sannerligen brydd. Hur var sådana såanvisningar ens möjliga? Jag pratade med en man som jobbade i butiken. Han sa att de var medvetna om att påsarna inte fungerade, men att de skulle bytas ut säsongen 2017. Inte klokt att de ens hamnat i hyllorna, tänkte jag surt.

Var de skrivna för ett annat klimat, kanske polskt? undradejag. Där odlar de ju ofta i drivbänk.  Och översättningen – kanske gjord av Google translate eller annat översättningsprogram? Det var i alla fall solklart att ingen skriv- och odlingskunnig översättare varit inblandad. Antagligen för dyrt för riskkapitalbolaget Ratos, som numera äger Plantagen.

Långbönan kräver uppvärmt växthus.
Våren 2017 – samma fröpåsar

Våren 2017 besökte jag Plantagen vid Bergianska trädgården i Stockholm och i Farsta och kikade på frön. Jag trodde verkligen inte mina ögon. De hade struntat i att byta ut texterna.

I maj skrev jag ett blogginlägg om Plantagens vissna grönsaksplantor men också om deras galna fröpåsar. http://odla.eu/1788-2/ 

Det i sin tur resulterade i flera tidningsartiklar. I en av dem gör Plantagens marknadschef Lena Gross en pudel och lovar att texten på påsarna ska bytas ut. Finemang!   https://www.aftonbladet.se/hushem/a/zpKy9/plantagens-fropasar-far-kritik-av-tradgardsprofil

Samma påsar hösten 2017

Sent i höst kilade jag in till Plantagen, senast för tre dagar sedan, för att köpa tulpanlökar. Självklart  kollade jag fröväggen. Först blev jag glad över att de fortfarande inte plockat bort alla fröpåsar. Vi blir ju allt fler som odlar nästan hela året. Bra där allså! Men när jag vände på påsarna fick jag en smärre chock. Exakt samma galna odlingsråd som  våren 2016 och våren 2017.

Vilket annat företag fortsätter att med berått mod och år efter år sprida felaktiga information, trots att det innebär att kunder slänger pengarna i sjön och dessutom misslyckas med sina odlingar, vilket de fröstås skyller på sig själv? Nej, det är höjden av arrogans. Verkligen!

Vad säger lagen?

Nu var det läge att kolla lagboken, alltså marknadsföringslagen. Enligt den är det säljaren skyldig att ge behövling skötselinformation samt de anvisningar som behövs för att varan ska kunna användas. I paragraf 10 står det så här:

”En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt”

Läs sista meningen! Stämmer rätt bra, eller hur? Än har konsumentverket aldrig prövat fröpåsars texter mot marknadsföringslagen. Det är dags nu, dvs att Plantagens påsar anmäls och prövas.  Plantagen är ingen litet sketet postlådeföretag, utan Sveriges största trädgårdskedja med 124 butiker i Sverige, Norge och Finland.

 

Categories : frö, plantagen
Kommentarer inaktiverade för Det handlar om Plantagens arrogans
Categories : balkong, chilipeppar, Höstodling, Odlingstunnel, skörd, Tomat
Kommentarer inaktiverade för Tomaterna ger inte upp så lätt
Hela kitet: refraktometer, mejlsel och destillerat vatten för kalibrering av instrumentet, pimpett att suga upp saften med.

Jag fick den i födelsedagspresent, och nu har jag invigt den, en refraktormeter, även kallad brixmätare. Det är ett optiskt instrument med vilket jag mäter sockerhalten i en vätska, i mitt fall fruktsaft från tomat och druvor.

Sockerhalten anges i en skala som kallas brix. En etta på brixskalan betyder att växtsaften innehåller ett gram socker per 100 gram, en viktprocent alltså.

Att mäta är förvånansvärt enkelt. Klämmer ut ett par droppar växtsaft på ett genomskinligt prisma längst ut på mätaren, fäller över en plastlucka (den blå). Sedan riktar jag mätaren mot ljuset och avläser resultatet.

Nu handlar inte smaken bara om sockerhalten, även om den upplevs positivt. Men en hög sockerhalt lyfter definitivt smaken. På så vis hänger socker och smak ihop.

I botten köpetomater

Brixhalten hos tomat ligger oftast någonstans mellan 4 och 10. Men under riktigt gynnsamma förhållande kan vissa sorter komma ännu högre. Här följer några exempel:

Den gamla bifftomaten ‘Brandywine’ lär komma upp i 14 brix,

4-5  brix: Majoriteten av köpestomaterna hamnar på 4-5 . Ingen sötma känns och inte heller  smak.

6 brix:  Sötma ooch smak börjar kännas.

8 brix: Här har vi en medelmåttig tomat , hyfsad sötma och smak.

10 brix: En kanonsort med uttalad sötma och smak.

14 brix: Endast ett fåtal tomater når sådana höjder.  ‘Brandywine’ är en av dem. I USA anses den vara världens godaste.

Mina egna testresultat

Jag har nu mätt sockerhalten i de tomatsorter jag odlar på balkongen. Men bara sådana som vuxit på solsidan och inte var gömda under grönska.Det är trots allt inte sorten som är den viktigaste faktorn för sockerhalt och smak. Det är klimat och odlingsvillkor. Först på tredje plats kommer sortvalet.

Av detta följer att vårt nordliga klimatet gör det extra svårt att skörda frukter med fullt utvecklad sötma. Att vi på friland skulle lyckas odla en  ‘Brandywine’  på 14 brix har jag svårt att tro. Likaså är det omöjligt att en sommar som denna  prestera lika höga brixtal som en riktigt varm och lång sommar. Jag var alltså beredd på låga siffror, och farhågorna bekräftades. Här är resultatet:

  • Kruksorten ‘Hundreds and thousands’  –  5 brix.
  • ‘Michael Pollan’, hög, grön tomat –  brox.
  • Kinesisk busktomat ‘Sweet Girl ‘ – 7 brix.
  • hög, rosabrun körsbärstormat ‘Rosella’  – 9 brix.
  • Hög körsbärstomat ‘Mei wei’ – 10 brix.

Jag konstaterar att ‘Rosella’ hållit måttet även denna sommar, sötma och smak nästan som vanligt. Samma med ‘Mei wei’, som är en av mina smakfavoriter. Den grejade sommaren 2017 galant. Imponerande! Älskar ‘Mei wei’.

Fr v: Muscat Bleu, Rondo och staketdruvan Zilga, som var något sötare än de två första.
Sura druvor

Mätte också brix i  druvorna som växer i en pergola på kolonilotten.  Hade inga förväntingar alls med tanke på att sommaren i Stockholmsområdet varit ovanligt kall och kort. Druvor  utvecklas som bekant bäst en lång,  varm sommar. Dessutom var de inte mogna, vilket de borde vara vid den här tiden.  Och fy tusan vad sura de är.

Resultat: Rondo’ som används för framställning av rödvin fick 5,  den aromatiska ätdruvan  ‘Muscat Blue’  5,5. medan staketdruvan ‘Zilga’ fick 6.

Oanständigt låga värden alltså. Men ‘Zilga’  var  sötast, och det är också vad min  mun säger . Hoppas nu på några soliga dagar så att de får fortsätta mogna och fyllas med sötma. Men något rödvin av ‘Rondo’ blir det inte i år. Det kräver ett brixtal på minst 15.

Nå, behöver jag en brixmätare? Svaret är nja. Jag och många odlare med mig har nog vässat smaklökarna så pass att vi kan bedöma smak utan några manicker. Men ska vi göra vin av druvor eller andra alkoholhaltiga drycker från bär och frukt i trädgården är den suverän. Nu ska inte underhållningsvärdet för mig och andra odlingsnördar underskattas. Så om någon frågar vad du önskar till julklapp eller till födelsedagspresent så är det inte fel att klämma till med ”en refraktometer”.

 

Odlingsplats och jord påverkar sockerhalten.
Tips inför mätningen

1. Välj sorter som vuxit på solsidan av plantan, vare sig du odlar dem i växthus, på balkong eller på friland. De som mognat bakom eller  under frodig grönska smakar aldrig lika bra.

2. Testa bara fullt mogna frukter.

3. Testa de som vuxit upp på samma plats eller i sammam miljö. Annars går det inte att jämföra resultatet.  I mitt fall blev det balkongen för tomaterna, koloniträdgårdens pergola för druvorna.

4. Testa bara sådana som vuxit i anständig jord och fått hyggligt med näring. Att mäta brix i en tomat som svultit och torkat i en trång kruka är meningslöst. Den får garanterat bottenresultat.

Categories : Bär, Frukt, smak, Tomat
Kommentarer inaktiverade för Behöver jag en brixmätare?
Huacatay i min trädgård.

Jag har ett stort tålamod när det gäller botanikernas sätt att namnge våra växter. Typ att squash plötsligt heter pumpa, eller att palmkål bytte namn till svartkål och sen till palmkål igen.

Men en sak tolererar jag inte. Att gourmetkryddan huacatay heter stinktagetes (Tagetes minuta). För det första stinker den inte. För det andra har den en unik doft och arom som peruaner och mexikaner är galna i, och nu är jag det också. Plockade en bukett i förmiddags, och gick i ett moln av peruanska dofter i flera timmar. Dessutom är den vansinnigt lättodlad, faktiskt excellent växt i vårt klimat. Och den ger enorma mängder blad.

I Peru heter den huacatay, vilket jag också kallar den i väntan på att den fått ett bättre svenskt namn. Ett annat latinamerikansk namn är black mint. Kan vara bra att veta om du vill testa att köpa huacataypasta. Ibland säljs den under det namnet. Det sägs att huacatay kan irritera huden om du kommer i kontakt med bladen när solen gassar. Det  har inte hänt mig, men bra att du känner till det.

 

Förvänta dig inga blommor!
Huacataypasta.

Mitt första möte med huacatay för 25 år sedan var en flopp. Jag sådde några frön, planterade i trädgården. Den växte och växte, visade sig ha likheter med  marijuana. Till slut var den nästan manshög, men några blommor såg jag inte till. Med tanke på att det är en tagetessläkting tog jag dem för givet. Aldrig mer Tagetes minuta, tänkte jag.

Det dröjde till våren 2017 innan jag kom på bättre tankar. Det var när jag av en snäll odlare fick frön direkt från Peru med informationen att det var en kär kryddört i det landet. Jag kom på bättre tankar, drev upp några plantor i april och planterade ut i trädgården.  Åter igen – vilken bambseväxt det är och vilken rikedom på blad.

Huacatay har en brokig smak av äpple, mynta, dragon, citron, basilika. Oerhört komplex, men inte påträngande. Många som tycker att koriander smakar tvål eller metall njuter av huacataysmaken.

Fisken full med huacatay
Lappländsk röding fylld med huacatayblad från Peru, kambodjansk potatis (´Röda khmererna´), bönor och tomater. Allt utom rödingen från trädgården.

I Peru och Mexiko gör man såser av bladen.  De kallas huacataysås eller black mint- sauce. Det finns tusen recept på huacataysås, men det klassiska varianten innehåller huacatayblad, blad, lime eller citron, chili, salt som mixas. Mycket ofta med lite majonnäs i.

Peruanerna använder bladen till kycklingrätter, majs, och bönsoppor eller andra soppor.  Grillad potatis med smak av huacatay är för resten mums. Här hemma har vi kommit fram till att fisk kräver huacatay, särskilt hela fiskar. De får magen full med blad från trädgården.

Frön säljs i Sverige. Men de marknadsförs ofta under namnet mexikansk tagetes, ofta som bekämpningsmedel mot skadeinsekter och nematoder i jorden, en annan god egenskap som växten har. Ett annat plus – sniglarna verkar avsky doften, och ogräset har inte en chans. Det blir till och med utkonkurrerat.

 

Så odlar du huacatay (stinktagetes)

  1. Så inomhus i april.
  2. Skola om så att du har en eller två plantor i varje kruka.
  3. Plantera ut i sol eller halvskugga och på 30-40 cm avstånd. Men det ska vara hyfsat varmt, ungefär samtidigt som tomaterna.
  4. Gödselvattna under sommaren eller marktäck med gräsklipp. Plantan blir stor och frodig.
  5. Håll jorden fuktig.
  6. Skörda i omgångar hela säsongen genom att nypa av toppskott.
  7. Färska blad kan frysas in.  Eller gör en pasta genom att mixa olja och blad. Du kan också torka blad.

 

 

 

 

Categories : Kryddor, Sådd, udda köksväxter
Kommentarer inaktiverade för Jag har hittat en gourmetört – den heter stinktagetes!
Minipakchoi med saftiga stjälkar och blad. I bakgrunden rödbladig bladsarepta.

Vi är nu inne i  köksväxtodlingens andra halvlek. Många av oss har redan sått en andra omgång och satt  ut späda plantor för sen höstskörd och kanske vinterskörd.

Hann du inte med så är det ingen katastrof. Det finns möjligheter. Det viktigaste och mest lönande just nu är att bums bereda plats för asiaterna: sellerikål (pakchoi), blomsellerikål, bladsarepta, mizunakål och komatsuna. Alla extremt köldtåliga kålsläktingar, som överlever 5-7 minusgrader. I asiatiska länder fungerar de som multigrönsaker: användbara i wok, soppa, sallad, paj, dumplings. Och varför inte i gröna drinkar och smoothies?

En del trädgårdsbutiker har den goda smaken att behålla frön för höstsådd, men inte alla. Vill du snabbt få ner fröna i jorden kan det vara enklast att beställa på nätet, det vill säga om du inte var förutseende och köpte frön i våras. Ett tips till  nästa säsong!

Ser att till exempel http://www.impecta.se har börjat sälja pakchoi i ministorlek. Den är suverän vid höstsådd i Sverige. De har också komatsuna, som växer snabbt, ger massor av supermilda blad.  Vid sidan av den är mizunakål den mest lättodlade.

Thailändska pak choi-frön växer bra i Sverige. Varför inte göra en beställning när grannen åker dit.
Fyll på näringsförrådet

Men högsta prio nu är att tömma en odlingsbädd, luckra ytjorden, blanda i liten kompost och gödsla. Har du inte komposterad stallgödsel, hönsgödsel eller annan ekologisk gödsel så kan du använda färskt gräsklipp, som du täcker jorden med. Men först när plantorna börjar spira. Faktiskt det allra bästa.

En fördel med asiatiska kålblad är att de tål lite halvskugga. Det brukar finnas gott om det under högsommaren, när allt som växer har nått sin maxhöjd och lägger beslag på solljuset. Mina  asiater kommer att växa i skuggan av purjolök och ringblommor.

Enklast är att så direkt. Fiberväv är inte nödvändigt nu om du bara är petnoga med att jorden inte får torka ut. En nackdel med fiberväv så här års är att du inte ser vad sniglarna pysslar med. Men får vi en köldknäpp åker den förstås på.

I Stockholm och längre söderut kan du så asiatiska grönsaker hela augusti. Längre upp i norr, bör du göra det nu och helst i växthus/odlingstunnel.

Nu glömde jag en tråkig grej. Jordlopporna, det vill säga de pyttesmå svarta insekterna som skuttar omkring på bladen och gnager små, trista hål. En gång i tiden var de på sin höjd ett problem på våren. Nu händer det att de håller igång hela sommaren och en bit in på hösten. Finns inget universalknep för att stoppa dem. Men det hjälper om du håller jorden fuktig och det är alltid bäst att så dem sent på säsongen.

 

Juntra Viberg sår hela augusti, pak choi i växthus, spenat och koriander på friland.
Juntra sår i växthus

Här om dagen träffade jag Juntra Viberg, ekologisk odlare  i Färentuna utanför Stockholm http://juntrasgront.se/. Hon är thailändska, och för henne är de asiatiska ett måste till woken. Hon har för resten en  uteservering mitt bland grönsakslanden där råvarorna till woken förstås kommer från grönsakslanden. Hennes trädgård är ett av de bästa besöksmålen för köksväxtnördar.

Juntra  berättar att hon har slutat så pak choi utomhus på hösten på grund av jordlopporna. Som privatperson kan du utan problem både skörda och äta bladen även om det är små hål på dem. Men inte om man som Juntra säljer grönsakerna.

Hon sår i stället pak choi i växthusen, där hon  har gott om plats . På friland sår hon både spenat och koriander hela augusti. Koriander är alltid bäst vid höstsådd, hävdar hon.

 

Vinterportlak övervintrar ibland, självsår sig alltid. Ger små, syrliga blad.  Den kan även  bredsås, dvs sås jämnt över hela ytan
Två av de tuffaste

Själv kompletterar jag asiatsådden genom att så vintersallat och vinterportlak, båda på friland. Det är två småväxta bladväxter, som sniglar verkar måttligt intresserade av. Vintersallaten har lite nötig smak. Vinterportlak är frisk i smaken och pigg i vilken sallad som helst.

Båda överlever 16-18 minusgrader, enligt nordamerikanska odlingsförsök. Dessutom ger de fräscha blad till våren. Särskilt vintersallat övervintrar med bravur i södra Sverige, och ger massor med mumsiga blad till våren. Båda självsår sig, i synnerhet vinterportlak, men bara om jorden är  porös.

Jag ska inte predika jord nu, bara understryka att höstsådd kräver porös jord och helst upphöjda odlingsbäddar. En sådan jord är varm och det är precis vad som behövs under senhösten.

I stället för att så

Låter det bökigt att börja så igen? I så fall har jag två andra förslag. Det första är att marktäcka jorden med vilket organiskt grönmaterial som helst: ogräs,  gräsklipp, hö, halm, ensilage.

Alternativ två är att gröngödsla. Sprid ut jämnt med gröngödselfrön och täck tunt. Håll jorden fuktig.  Frön till honungsfacelia är lätt att få tag på, liksom påsar med en färdig blandning av olika gröngödselväxter. I oktober har du en härlig grön matta, som du vänder ner i jorden så att allt bryts ner.

Huvudsaken att jorden slipper ligga naken och sårbar hela hösten. När det regnar slås jordstrukturen sönder samtidigt som näringen läcker ut. Det fina är att både marktäckning och gröngödsling berikar jorden med mullämnen. Precis vad vi behöver för att med framgång kunna så asiater 2018.

Categories : Asiatiska kålblad, Grönsaker, Höstodling, Odla året om, Sådd
Kommentarer inaktiverade för Bered en plats för asiaterna