Den finaste permaträdgård jag sett

Hit letar sig solen i gryningen, en perfekt frukostplats för grannarna på Valentijnkade i de indiska kvarteren i Amsterdam.

Jag traskade runt i de indiska kvarteren i Amsterdam i hopp om att hitta kolonilotter när en herre stack ett färgglatt flygblad i min hand. Det var en karta över open tuinen – öppna trädgårdar – i just den här stadsdelen.

Nästa dag tvingar jag upp mig i ottan för att hinna kolla trädgårdarna innan solen omöjliggör fotografering och innan hemresan. Kartan blir min guide. Jag hittar inga kolonilotter nu heller, men en värld av permaträdgårdar och små, kärleksfulla täppor skapade av nyfrälsta odlare . En del bakom lås och bom (klättrar med mitt gamla liv som insats för att få se en skymt av dem). Andra trädgård är öppna eller åtminstone möjliga att kika på från andra sidan staketet.

 

Det var här jag träffade Susan Meyerink i ottan. Hon förberedde sig inför eftermiddagens Öppen trädgård. Nr 7 på kartan nedan.

I en av de öppna trädgårdarna dyker en sprallig och morgonpigg tjej upp. Hon heter Susan Meyerink  och berättar att odlingen startade som gerillaodling men att de 20 odlarna nu har ett brukaravtal med kommunen, precis som vi har i till exempel Stockholm. Täppan är frodig och överfull av välväxta grönsaker.

Fullfjädrad permaträdgård
Gångstigen går genom dungar av buskar och träd men också genom solbelysta gläntor. Nr 8 på kartan.

Efter fem minuters snack har Susan och jag rätt bra koll på varandra. Hon ber mig följa med henne in på sin bakgård på Valentijnkade, en gata med  rader av trista hyreshuslängor.  Vilken upplevelse att  in i en grönskande storstadsoas med solbelysta gläntor, slingrande gångar och åldrade träd.  Mäktigt och minst sagt otippat. Den morgonen kommer jag att bära med mig hela livet.

-Vi har försökt skapa en permaträdgård, säger Susan. Och visst är det det en permaträdgård. Den finaste perma jag sett. Tanken är att den, precis som andra permaträdgårdar, ska vara både ätlig,  hållbar och njutbar.

Trädgården servar inte bara de boende utan också skolan st rax intill. Här går barn med särskilda behov. De har fri tillgång till trädgården. Här leker de och här lär de sig mer om naturen.

Hyresgästerna odlar i baljor och små odlingsrutor. Både kryddörter och grönsaker.

Den långsmala gården är ca 500 kvadratmeter stor. Susan berättar att det en gång i tiden fanns ett stadsbruk med hönseri här.  När hyreshusen runt om byggdes var platsen igenvuxen och gudsförgäten. Tills för fem år sedan.

Trädgårdens vackraste växt är vinhallonen, som sedan ger klarröda bär.
Vinhallon, valnöt och kvitten

Det var då ett par av hyresgästerna började drömma trädgårdsdrömmar. Sakta men säkert mejslade de fram en permaträdgård ur den igenväxta platsen. Grova träd sparades, meningslöst sly och aggressivt ogräs slaktades, bärbuskar och fruktträd lades till.

Valnötsträdet ger frukt.

Även annorlunda fruktträd och bärbuskar, som kvitten, valnöt och vinhallon planterades. Den senare busken är Susans favorit. Både för att den alltid är vacker och för de ”absolut klarröda bären”. Undrar varför inte busken blir lika vacker i Sverige.  Någon som vet? Alla träd och buskar fungerar förstås inte i hela Sverige. Mycket kunskap om det finns i Skogsträdgårdsbloggen https://skogsträdgården.stjärnsund.nu

Philipp Weiss, som ligger bakom bloggen, har nyligen gett ut boken Skogsträdgården tillsammans med Annevi Sjöberg. Jag har inte hunnit läsa den men skulle bli förvånad om den inte innehåller massor av information om detta.  https://www.bokus.com/bok/9789163932502/skogstradgarden-odla-atbart-overallt/

Nybörjarodlingar

Allt eftersom grannarnas odlingsintresse växte anlades små odlingsrutor med grönsaker, och krukor och tunnor fylldes med örter.  Grönsakerna tillhör inte de mest välväxta, men vem har sagt att nybörjare ska odla grönsaker på proffsnivå? Plantor drivs upp i växthuset, som de byggt av kasserat virke och fönster från en loppis.

Här driver grannarna upp plantor till trädgård. Växthuset byggde de av gamla fönster och kasserat virke och plast.

-Trädgården är inte särskilt produktiv, säger hon. Men vi lär oss mer och mer, och  mitt mål är att under en månad vara självförsörjande på allt som trädgården ger. Den är inte heller arbetsfri. Jag lägger ner mycket jobb på att hitta växter som är konkurrenskraftiga, inte tar över och inte dukar under.

Susan, som är socialarbetare, var nybörjare när hon flyttade hit.  Nu är hon både lycklig och besatt:

– Trädgården ger mig ro i sinnet, det är viktigast. Sedan mår jag bra av att ha fötterna i jorden, säger hon och borrar ner fötterna i den torra jorden.

Frukostplats

Längst in på tomten finns två fallfärdiga byggnader kvar från hönseriets tid. Och här finns tre hönor,  och på väggen det mest överbefolkade insektshotell jag sett. Önskar att jag hade en bråkdel så många gäster på mitt insektshotell.

– Det är hit solens första strålar hittar och det är här grannarna käkar frukost, berättar Susan. Och ler stort, för på andra sidan stiger kommer hennes fru med en frukostbricka.

-Nu förstår du hur bra vi har det, säger hon och sätter sig med näsan mot morgonsolen och ett surrande insektshotell i ryggen.

Jag är ingen expert på permakultur. Men när jag lämnar Susan och hennes gård reflekterar jag ändå över att jag sett så få lyckade permaträdgårdar i vårt land. Kanske är det så här vi borde jobba, utgå från ett stycke vildmark och mejsla fram en permakulturträdgård.

 

Har du vägarna förbi Amsterdam och vill kolla trädgårdar kan du ta hjälp av den här kartan. Men räkna inte med några tjusiga villaträdgårdar. Här i de indiska kvarteren hittar du framför allt små köksträdgårdar och permaträdgårdar. Men också en och annan gatstump där de boende anlagt rabatter i asfalten. Det finns inga kontaktuppgifter på kartan men du hittar  täpporna med hjälp av kartan. Flera av dem finns på Facebook.